Kris

Kaffet och dagstidningen, två viktiga delar för att inledningen av dagen ska kännas rätt. Kaffet får mig att ta steget från från nattens drömtillvaro till dagens stillsamma lunk. Vakna upp till ännu en dag i långsamt tempo. Bläddra i tidningen, låta ögonen vandra bland dagens rubrikerna och lösa det lilla korsordet. Återkommande rutiner som skapar igenkänning, trygghet.

En artikel i tidningen får mig att stanna upp. Det är inte rubriken utan snarare skribenten, Malin Rönnblom, som fångar mitt intresse. Hennes skrivande får mig ofta att tänka till, så också denna gång.

Hon tar coronaepedemin som utgångspunkt eller som hon skriver “Kriser kan fungera som förstoringsglas” Många efterlyser centrala direktiv, samordning uppifrån. Klara regler vad vi har att förhålla oss till. Andra stöttar den valda strategin med personligt ansvar. Vi hamnar i frågeställningen mellan centralt kontra decentraliserat beslutsfattande. Artikeln lyfter fram en helt annan dimension. Det viktiga är inte vem eller var besluten fattas utan vad besluten grundas på. Det hon ifrågasätter är inte decentraliseringen av besluten till kommunnivå utan grunderna för dessa beslut eller som hon skriver:

“Genom införandet av marknadsstyrning och köp- och säljsystem har kommunerna förvandlats. Styrningsformen gynnar den som kör sitt eget race och konkurrerar ut andra. I stället för fungerande och långsiktig kommunal förvaltning i samarbete med andra tvingas varje kommunal enhet att se om sitt eget hus.”

Det jag kommer att tänka på är lagerhanteringen av skyddsutrustning. Kostnadsbesparingar genom minimering av lagerhållning allt enligt tankegångar från företagsvärlden har gjort bristerna i besluten synliga.

Hennes poäng blir vad som ligger till grund för den kommunala beslutsprocessen. Vilka beslutsunderlag används? Hur tas de fram? Vilka är de rådande tankemodellerna bland beslutsfattarna?

En som varit rask på tangentbordet är Sverker Sörlin, Åselesonen och akademikern. Han har i dagarna kommit ut ut med boken “Kris! Från Estonia till Corona”. Medan Rönnblom dyker ner i beslutsprocessen tar Sörlin ett vidare grepp. Ofta återkommande i hans resonemang är värderingar. De gömmer sig bakom objektivitetens siffror. De borde alltid finns explicit. Han ser kriser som ett möjlighetens fönster. Lära sig något av motgången och misslyckandet. Hitta orden, berättelsen som beskriver och formulerar de svårigheter som måste hanteras. En process som leder till ny kunskap. Här har vi det som förenar Sörlin med Rönnblom. Deras så vitt skilda angreppssätt söker vägar till något nytt, insikter som gör oss rikare på andra sidan krisen.

Här sitter jag med min kaffekopp, korsordets rutor är ifyllda, ännu en stilla morgon har passerat. Vad är det jag ska inse?

Länk: Rönnblom: corona – en slägga mot många små kommuner?

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *