Efter ett mångårigt arbetsliv har jag hamnat vid sidan av i pensionärslivets arbetsbefriade tillvaro. Det goda är att få varva ner, sänka tempot, inga tider att passa. Det inrutade har öppnats upp, ger större valmöjligheter. Men omställningen är inte helt lätt, den ställer krav. Ersätta lönearbetets påtvingade tvångströja med aktiviteter som känns angelägna. Myntets andra sida är att befinna sig på det ändliga livets upplopp. Tvingas lämna tillbaka de förmågor som man tilldelats under uppväxten. Men det kunde varit värre. En tacksamhetens tanke riktas till de som engagerade sig och stred för genomförandet av en allmän pension. De gjorde min nuvarande tillvaro möjlig.
När jag inte längre tillhör arbetslivet får kontakten med samhällets produktiva sida bestå av skildringar av dagens verklighet bland de som håller igång hjulen. Framför mig har jag boken “Arbetets mening” av David Eklind Kloo. Boken baseras på sju intervjuer med personer från olika arbetsplatser och med helt skilda arbetsuppgifter. Intervjuerna kompletteras med utvikningar och reflektioner.
Vi får ta del av så skilda verksamheter som hemtjänstens dagliga frågeställningar och spelutvecklarens helt annorlunda tillvaro. Men författaren försöker fånga gemensamma beröringspunkter. En sådan beröringspunkt är att organisationernas övergripande mål avviker från samhällsnyttan. Det skapar problem för den dagliga arbetsglädjen. Ett tydligt exempel är butiksbiträdet som med sina detaljkunskaper inte ska hjälpa kunden hitta rätt i det överflödiga varuutbudet utan vikten läggs på merförsäljning. För visst finns någonstans i bakhuvudet tanken att aktiviteten, den tid som läggs ner ska leda till något som andra har nytta av. Organisationens krav på vinst utgör ett hinder.
När arbetet detaljstyrs uppifrån försvinner en viktig del för de som ska utföra arbetet, delaktighet och mening går förlorad. I boken finns ett exempel på lagerarbetaren som styrs av en mekanisk röst i sina hörlurar. Reaktionen blir en robotisering av arbetsdagen. Arbetsuppgifterna utförs på ett mekaniskt sätt. Arbetet blir ett tvång för att klara försörjningen. Viktig tid slösas bort. Går det att dra en linje mellan ytterpunkterna detaljstyrning/robotisering till autonomi och flow med totalt engagemang.
När jag läser boken slås jag av likheten mellan Taylorismen och dess praktiska tillämpning i Fordismen under 1900-talets början med nuvarande New Public Management (NPM). En viktig del i Taylorismen var uppdelning av processen i små korta arbetsmoment. Med specialisering och tidsstudier hitta arbetets kortaste tidsåtgång. Det kan jämföras med hemtjänstens tidssättning av de uppgifter som ingår i åtagandet. Men det är inte bara tidssättningen som känns igen. Bakom idéerna finns också kontrollbehovet uppifrån. Där Taylorismen var ett sätt att göra fabriksprocessen förutsägbar och planerbar på detaljnivå, så utvidgar NPM samma bakomliggande tankegångar till att gälla offentlig sektorn. Med statistik och rapportering uppåt av mätbara faktorer så kan arbetsprocessen förstås och kontrolleras även av den som inte är verksam på golvet.
Det finns också beröringspunkter mellan organiseringen av arbetslivet och förhållandet till naturen, respekt. Det måste finnas respekt för kunnandet och tron på att de som är längst ner utför jobbet på bästa sätt. På samma sätt måste synen på naturen vara fylld med respekt. Den ska inte utnyttjas maximalt utan förvaltas.
Det jag tar med mig av boken är behovet av nya organisationsformer. Men var finns alternativen?