Demokrati är ett ord ofta återkommande i media. För mig känns det positivt laddat, jag tar det för givet. Men på senare tid har jag kunnat läsa rubriker som “Demokratin är hotad” eller se boktitlar som “Efter demokratin”. Demokratin är inte självklar. På ytan förknippas demokrati med allmän och lika rösträtt. Likhet inför lagen är en annan del som ingår i begreppet. Henrik Arnstadt har grottat ner sig i demokratibegreppet. Hans undersökning resulterade i boken “Hatade demokrati”. Det han lyfter fram som demokratins kärna är inkludering. Inkludering i dialogen och delaktighet i besluten.
Hur ser vardagsdemokratin ut? Jag försöker närma mig begreppet utifrån mina erfarenheter. Plocka in några minnesbilder med motsatsparet inkludering/exkludering och delaktighet som referenspunkt.
Första exemplet hämtar jag från min skoltid. Vi återvänder till det som kallades folkskola. Byskolan där eleverna kom från byarna inom någon mils radie. Oftast med flera klasser i samma skolsal. Det var långt innan diskussionen om skolnedläggningar kommit igång. Applicerar jag skalan inkludering – exkludering bland mina skolminnen hamnar vi i mobbingdiskussionen. Visst förekom mobbing. En situation som kunnat utveckla sig till allvarlig mobbning uppstod. Varifrån initiativet kom vill inte minnet ge svar. Däremot har en annan minnesbild etsat sig fast. När vi såg skräcken i den mobbades ögon så satte en av killarna med hög status stopp. Mobbingen fick inte fäste. Ingen exkludering ur klassgemenskapen. Från en definition av demokrati hamnar jag i ledarskapets betydelse. Personer som lyfts fram av kollektivet till ledande ställning måste hålla demokratins fana högt.
I arbetslivet har jag upplevt mängder av situationer där skalan inkludering – inkludering kan användas. Den finns inom oss. Jag har stött på personer som verkligen vill hålla ihop arbetskollektivet. Bidrar med omtanke och sprider gemenskap och skapar vi-känsla. Men jag har också stött på dess motsats. De som vill individualisera, rangordna utifrån endimensionella kriterier och i förlängningen stöta ut vissa personer ur arbetsgemenskapen.
Delaktighet i beslut är inte entydigt. Finns en skillnad mellan känsla av delaktighet och faktiskt deltagande? Mina första steg in i arbetslivet togs som springschas på en liten verkstad. Det var verkligen en miniverkstad, bara verkaren och jag. Efter några månader blev det byte på verkmästarposten. Skillnaden för mig blev enorm. Jag kände mig delaktig på ett helt annat sätt även om jag insåg att den hade en gräns.
Men delaktighet är mer än bara en känsla. Den har också en mörk följeslagare. Från minnet plockar jag en händelse som på ytan verkade vara en dialog med delaktighet som mål. Plocka fram argument inför ett vägval. I efterhand har jag insett att det var något helt annat. Situationen var riggad, från vilka som bjöds in till det som jag kallar lobbyingverksamhet för att skapa lojalitetsband. Delaktighet hade övergått till paktbildning. Sakfrågan hade blivit en maktfråga.
Om vi i vardagsdemokratin har ett dilemma. Sakfrågor som blir maktfrågor blir denna tendens mångfaldigad på en övergripande samhällsnivå. Det är inte bara sakfrågan vi måste ta ställning till utan också inse hur makten är fördelad. Vem sitter med resurserna, var finns lojaliteterna.