Det är något speciellt med generationsväxlingar. Vi blir varse en särskild problematik när de äldre ska lämna över stafettpinnen till de unga. Detta eviga kretslopp kommer igen på många ställen. Det kan till exempel vara fotbollslaget. Ledande spelare passerar sin peak. Både deras snabbhet och motivation avtar. Till slut håller de inte tillräcklig klass för divisionen laget spelar i. Det blir kris och ofta får vi se laget gå kräftgång. Göra en djupdykning i seriesystemet. Inom företagsvärlden har vi också generationsväxlingar. Nya ledare tillkommer. De ska sätta sin prägel på organisationen. Utifrån sina värderingar lyfter de fram vad som anses viktigt och avvecklar övrigt. Det jag vill ta upp denna gång är generationsväxlingar utifrån ett övergripande samhällsperspektiv men med individens referensram.
För de som lämnar över stafettpinnen känns ett vemod som ibland är svårt att acceptera. Men där finns också insikten om nödvändigheten då krafterna och förmågan avtar. Ibland väcks funderingar om vad som skickas vidare till nästa generation. Hur ansvaret har förvaltats. Vad var utgångspunkten och vad lämnas över? För de som tar över känns det spännande. Äntligen!
Det är nu nästan exakt 40 år sedan jag undertecknade mitt första hyreskontrakt. En nybyggd etta på hela 54 kvadratmeter. I området fanns både lägenheter och radhus. Hyran var överkomlig. En egen lägenhet! Glädjen var stor. Det blev många turer till stadens möbelhandlare innan alla delar i lägenheten var på plats. Speciellt soffan hade jag svårt att hitta. Designen måste vara den rätta. Alla var dock inte lika glada över mitt val. När mina föräldrar kom på besök fick jag av min mor ofta höra att den var alldeles för låg. Hon vägrade att sitta i soffan. Den var stört omöjlig att ta sig upp ur, påstod hon.
Några år senare bytte jag stadsdel. På Berghem hittade jag en tvåa. En bostadsrätt i HSB. Övergången gick smidigt. Det var innan priserna skjutit i höjden. Insatsen var överkomlig. Om jag ville måla om eller sätta upp nya tapeter var beslutet mitt. Det kändes bra.
Nu ser det helt annorlunda ut. Bostadsmarknaden har förändrats i grunden. Avregleringar. Marknadsmekanismer som fått fritt spelrum. Pengar har pumpats in på marknaden med billiga och även till och med amorteringsfria bostadslån. Byggande som begränsats. Priserna har skenat. Vi har kunnat iaktta en prisinflation på bostäder utan motstycke. Under vissa perioder har prisökningen överstigit hyran. Det vill säga om köp och försäljning gjorts vid “rätt” tidpunkt har boendet helt kunnat betalas av prisökningen. Alla vill vara med och ta del av inkomstmöjligheterna. Ombildning till bostadsrätter har blivit vanligt. Hyresrätter är på väg att försvinna.
Nu ska också andrahandsmarknaden marknadsanpassas. De som har tillgång till en bostad ska ges möjligheter att ta ut en marknadsmässig andrahandshyra. Marknadskrafterna ska göra sitt jobb. Spekulationen fortsätter och får större spelrum.
Om det finns vinnare så finns det också förlorare på denna marknad. Jag avundas inte generationen som ska ta sig in på bostadsmarknaden. Miljonskulder för att få ett eget boende är obligatoriskt då alternativ saknas. Skulder som är livslånga och i hög grad begränsar valmöjligheterna. Var ska den tredjedel eller fjärdedel som saknar arbete ta vägen. Bo hemma? Onekligen känns stafettpinnen som jag lämnar över betydligt tyngre än den jag en gång tog över. Bostad tillhör det nödvändiga så var finns alternativen? Marknadsfundamentalisternas idéer driver utvecklingen i fel riktning.