Bostadsfrågan har blivit en vattendelare i svensk politik. Låsta positioner! Riksdagens förtroende för ministären Löfven sviktar. Hur kan man se på det som händer? Jag försöker mig på ett resonemang utifrån två perspektiv som är ständigt närvarande i de flesta frågor.
Först har vi sakfrågan. Bostad, är något vi alla måste ha. Men hur ska organisationen se ut? Är det de så kallade marknadskrafterna som ska vara vägledande för beslut. Från nybyggnation till reglering av prislapp och där organisering av hyresgäster ses som en marknadsimperfektion. Lämnar vi marknadsmodellens idealbild så finns många sidor i nuvarande bostadssituation som oroar. Ett sådant orosmoln är segregationen, uppdelningen i fina områden och slum. Samhället riskerar att rämna med allt vad det innebär. Vi har också en prisutvecklingen inom bostadsområdet som skapar problem. Tröskeln för att skaffa sig ett första boende har blivit oöverstiglig för många. Prisutvecklingen i bostadssektorn ligger också bakom en skenande skuldsättning. Det innebär stor känslighet för räntor, arbetslöshet och prisförändringar som på ett personligt plan kan leda till katastrof. På samhällsnivå ligger den stora krisen på lur. Hur ska då segregationen, skuldsättningen och prisutvecklingen hanteras? Finns alternativ till marknaden eller är det “more of the same” som gäller? Jag ser uppgifter om bostadssituationen i Wien. Där går det att hyra en lägenhet till halva kostnaden jämfört med Stockholm. Inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut. Intressant, en väg värd att undersöka. Jag kan bara hålla med MP:s förre språkrör Birger Schlaug när han skriver “Boende skall inte vara ett instrument för spekulation”
Det andra sidan är maktperspektivet, taktiska överväganden i ett maktspel, paktbildning. Ända sedan Löfven tillträdde som ledare för socialdemokratin har han sträckt ut en öppen hand till allianspartierna. En invit till samarbete. Januariöverenskommelsens punkter visar att socialdemokratins sakpolitiska överväganden fått vika för taktiska hänsyn. Möjligheten att bryta upp alliansen fick kosta. Socialdemokratin som tidigare utifrån sin storlek kört över samarbetspartners visar nu istället stor kompromissvilja. Taktiken lyckades, Löfven slog in sin kil mellan center/liberalerna och moderaterna. Men vad är myntets andra sida när en första utvärdering görs? Vi har en situation där Lööfs nyliberala agenda får styra socialdemokratins politiska beslut. Väljare som flyr, socialdemokratin är inte längre med självklarhet det största partiet. Intern kritik som växer sig allt starkare. Det som skulle säkra ett långsiktigt socialdemokratiskt maktinnehav genom att slå sönder alliansen blev något annat. Nya formationer och rörelser i väljarkåren.
För det nya blocket i svensk politik, SD-M-KD, är bostadsfrågan sekundär. De sätter maktfrågan i centrum. Tar med öppna armar emot möjligheten att utmana om regeringstaburetterna.
Centerns position är svårare att placera in i något av facken, sakfråga kontra maktsträvan. Partiets utveckling från Thorbjörn Fälldins saktmodiga pipstoppande till Annie Lööfs banerförande av nyliberalismen i Margaret Thatchers och Ayn Rands anda är en förvandling modell större. Med uppgörelsen om arbetsrätten lyckades Lööf slå sönder solidariteten inom LO. Med den aktuella punkt 44 i JÖKen skulle hyresgästföreningen marginaliseras. De mångas organisering på arbetsmarknad och bostadsmarknad har ingen plats i den nyliberala agendan. Lööf håller hårt i sin ideologiska övertygelse. Hon är bredd att släppa marknadshyrorna men vad får hon istället?
Löfven avgår men hoppas säkert få talmannens förfrågan. Ska den förre förhandlaren hitta en öppning i det låsta läget?