Alarmet i telefonen väcker mig tidigt, mycket tidigt. Tåget som ska ta mig söderut har avgångstiden 6:16. Det gäller att vara på tårna även om jag helst skulle vilja somna om. För som alltid måste jag vara i god tid, sista minuten stressen skulle förstöra hela dagen.
Väl på tåget kan jag luta mig tillbaka, försöka slumra till och få tillbaka några av de timmars nattsömn som gått förlorad. Jag väcks ur min lätta slummer av tågets krängning. Tittar ut och ser det svenska sommarlandskapet. Grönt, frodigt och fullt av blommor. Vackert!
Landskapet passerar förbi och plötsligt utan förvarning befinner vi oss i en tunnel. Tryckförändringen känns, mina öron protesterar och i fönstrets mörker glimtar enstaka lampor förbi. På andra sidan besöket i underjorden hinner inte heller mina öron med omställningen. Det krävs tid innan balansen återvänder.
På vägen söderut passerar vi en mindre ort. Namnet på stationen hinner jag inte uppfatta för hastigheten sänks inte nämnvärt. Antagligen många år sedan tågen stannade här. Det mesta verkar igenbommat, förfallet. Den bild som förmedlas från fönstret när tåget rullar förbi är dyster. Depressionen ligger på lur för de som inte hann med när förändringens vind tog de företagsamma. De som blivit kvar har hamnat på förändringens avigsida.
Många timmar innan slutstationen siktas. Där i tågets mjuka fåtölj finns tiden. Digitaliseringen med smartphone ger möjligheter, jag stoppar in öronpropparna och lyssnar till en podd. Information, desinformation eller bara en stunds bakgrundsbrus? Det som jag ger en halvtimme av resan handlar om fondförvaltning. Några bankkillar har upptäckt en möjlighet med bankernas förvaltningsavgifter.
Vad hände egentligen när pensionspengarna skulle ut på börsen? Gick vi från ett samhälle dominerat av industri och tillverkning till räntesamhälle. Jakten på den bästa avkastningen! Placeringsbeslut av tillgångar. Det är som en arbetskamrat sa till mig för många år sedan. ”Man blir inte rik på arbete, det är i handel med aktier pengarna finns.”
Väl framme, många mil söderut, möts jag av värmen. Några grader på celsiusskalan känns tydligt. Värmen dessa juli-dagar frestar på. Ihållande dagar när termometern rör sig runt 30-strecket. Jag avundas inte de som måste tillbringa sin tid i betydligt varmare klimat. Stigande temperatur är ett av tecknen på klimatförändringen. Oroande effekter med värmeböljor som gör vissa platser näst intill obeboeliga. För mer än hundra år sedan valde många en enkel biljett västerut när missväxten slog till. Var tar de som hamnat i olidliga värmeböljor vägen? Stängda gränser, människosmugglare som vädrar pengar och främlingsfientlighet som frodas. Inga trevliga alternativ.
Hur reagerar vi när mänsklig aktivitet påverkar vår livsmiljö?