Jag fortsätter med ännu en fundering runt coronakrisen. Den lämnar igen oberörd. En helt ny situation som tvingar fram nya erfarenheter. Ger insikter och påverkar handlandet. Coronaviruset har blivit vad vi kan kalla en kollektiv erfarenhet. Tagit sig in i allas vardag och satt spår i de dagliga bestyren.
I min vardag sitter jag ofta i kontorsstolen vid skrivbordet med datorn framför mig och surfar på nätet. Min kontaktyta mot verkligheten. En spegel som återger bilder av av vad som sker. Sant eller falskt lämnas över till betraktaren att avgöra. I min bild av coronatidens speglingar har några trådar bitit sig fast.
Första tanketråden kommer från riskanalytikern Nassim Taleb. Han som blivit känd för sin bok “Den svarta svanen”. Där han beskriver oväntade händelser omöjliga att förutse. Han vill inte kalla coronautbrottet för en svart svan. Den var möjlig att förutse. I boken finns också ett kort stycke som tar upp risken av pandemier i ett globalt samhälle. Han var också tidigt ute med varningar. I januari när de första notiserna från Wuhan kom, pekade han på riskerna. Det han poängterar är att reagera i ett tidigt läge. Försiktighetsprincipen måste tillämpas. Argument som så här i efterhand är lätt att ta till sig. Men hur hade vi ställt oss till inskränkningar i resandet om spridningen uteblivit. Ett kostsamt falskt alarm? Nu när vi är erfarenheten rikare väger hans argument tungt.
I tidningar framställs den svenska modellen som unik. Vi förhåller oss helt annorlunda jämfört med andra länder. När de stänger ner vädjar vi till allas sunda förnuft. Jag kan inte förneka det sympatiska i det svenska förhållningssättet. Vi är alla kapabla att förstå hur smittan förs vidare. Hålla avstånd och tvätta händerna har hamrats in. Däremot att ställa ländernas agerande mot varandra i nån sorts tävlan där vinnare och förlorare ska utses känns främmande. Dessutom ser jag att länderna inte tillämpar samma definitioner i statistiken som presenteras. Uppgifterna är i så fall inte jämförbara.
En artikel i Aftonbladet får mig att haja till. I några meningar avslöjas bristerna i samhällets hantering av krisen.
“När akutläkaren Katrin Hruska iförd full skyddsmundering stegade in hemma hos en misstänkt coronasjuk häromdagen möttes hon av hemtjänstpersonal. Kvinnan från hemtjänsten hade varken munskydd, visir, handskar eller plastförkläde. [ … ] Arbetsgivaren har inget skydd att ge, och vem ska annars ta hand om den gamla damen?”
Inom sjukvården har åtgärder vidtagits. Omplanering, resurser som flyttats och platser som byggts ut allt för att vara steget före i en förväntad anstormning. Gott så! Det finns en flexibilitet inom sjukhusvården. Däremot har hemtjänsten gått under radarn. Detta område som befinner sig i bottenregionen av samhällspyramiden har tappats bort när samhället mobiliserats. I ETC ställer Göran Greider den rätta frågan.
“Varför blev denna kvarts miljon arbetare inom äldreomsorgen inte sedda redan från början?”
Hans svar på frågan belyser vårt samhälles blinda fläck.
“Dessa anställda utgör dem med de lägsta lönerna, de sämsta anställningsvillkoren, den lägsta utbildningen och äldreomsorgen är dessutom ett av de områden som formligen trasats sönder av privatiseringar och därför antagligen blivit svårare att effektivt påverka i folkhälsofrågor.”
Något att ta med sig när förändringsbehovet efter coronakrisen ska ligga till grund för nödvändiga åtgärder.
Länkar:
Nassim Taleb
Fanny Nilsson
Göran Greider