Wall street v Main street

En teckning som säger det mesta. Gapet, avgrunden, som öppnar sig mellan main street och wall street. Main street står för den reala ekonomin, produktionen av varor och tjänster. Produktionsapparaten som står för den traditionella marknadens utbudssida. Medan wall street får symbolisera handeln med värdepapper. Marknaden där äganderätten över olika tillgångsslag byter ägare. Kan distinktionen mellan main street och wall street bidra till förståelsen av samhället och dess förändring? För mig riktar bilden strålkastarljuset mot något viktigt, hålla isär reala värden i samhället från dess monetära motsvarighet.

I den traditionella skolboksförklaringen är finansmarknaden, wall streets formella beteckning, en aktör mellan sparare och investerare. Förmedlaren som ser till att resurser slussas till områden med bäst förväntad avkastning. Många invändningar finns till denna förenklade bild. En av de tyngre argumenten är att penningmängden skapas när banker beviljar lån. De behöver inte någon inlåning i förväg. Det finns inget direkt samband mellan sparare och investerare.

Ofta framhålls wall streets uppgift att fördela risk. Vem ska sitta med tillgången i sin portfölj när priset förändras. Ökar priset kan tillgången avvecklas med vinst. Däremot om priset minskar får ägaren ta ansvaret i form av förluster. Marknaden fördelar risken. Allt verkar vara ett nollsummespel. Inget värde tillförs, tillgångarna förändras inte utan det är prisrörelserna och dess effekter som fördelas.

Vad händer om allt större mängder pengar slussas in i finansmarknadens labyrinter? Efterfrågan ökar och effekten blir stigande priser. De flesta aktörer på denna marknad blir vinnare. Nollsummespelet byts ut till något helt annat när insatserna trissas upp i budgivningen. Utan att tillföra samhället värde sitter finansmarknadens aktörer i förarsätet och har första tjing när det vankas utdelning.

Finansmarknaden har förändrats och visar stark tillväxt. Pensionspengar med alla dess fonder. Avregleringar som stimulerat framväxten och handel av en lång rad olika typer av värdepapper. På senare år kan vi också lägga till buybacks, återköp av aktier och inte minst det som går under namnet QE. Centralbanker använder sedelpressarna för att hålla kreditmarknaden på gott humör. Det var ett litet axplock över wall streets expansion. Finansmarknaden har en helt annan tillväxt än den reala sektorn.

Kraften i sektorns expansion kan också ses i ett annat perspektiv. Aktörerna på denna marknad är oftast helt anonyma men har stor makt. I början av 90-talet tvingades riksbanken överge den fasta växelkursen sedan det förekommit omfattande spekulationer mot den svenska kronan. Marknaden fick sista ordet. Finanskraschen för drygt 10 år sedan är ett annat exempel på wall streets makt. Trots att de orsakat problem gick de skadelösa. Begreppet “to big to fail” myntades. Organisationer som växt sig så stora och mäktiga att de inte får gå omkull. Nu i coronatider visar också Riksbanken sin oro. En av deras första åtgärder var att pytsa ut den nätta lilla summan 500 miljarder till bankerna. Finanssektorn ska hållas intakt. Den ska inte drabbas av några virus-effekter.

Återvänder vi till den inledande teckningen så framträder sprickan mellan wall street och main street allt tydligare. Mina avslutande frågor blir. Vad är på väg att växa fram? Hur ska vi betrakta wall streets aktörer? Är de rentiärer? Kontrollen av penningsystemet har blivit en viktig faktor.

This entry was posted in Ekonomi, Historia, Pengar, Strukturomvandling. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *