När jag öppnar en ny bok händer det ofta att intresset tryter innan jag kommit fram till sista sidan. Någonstans på vägen ger jag upp. Boken åker tillbaka in i bokhyllan eller återlämnas till biblioteket. En bok som avviker från detta mönster är Hannah Arendts Den banala onskan. Istället blir den liggande kvar på skrivbordet trots att jag vänt sista bladet och avslutat läsningen. Något ligger och pyr, irriterar, oroar. Vad är det som inte vill falla på plats?
Den israeliska underrättelsetjänsten hade spårat SS-mannen Adolf Eichmann till Argentina och därifrån fördes han till Israel i maj 1960. I rättegången som följde anklagades Eichmannn för krigsförbrytelser. För tidskriften The New Yorker:s räkning bevakade Hannah Arendt rättegången på plats i Jerusalem. Hennes artiklar sammanställdes till boken Den banala ondskan. Själv hade hon flytt undan judeförföljelserna och lyckats ta sig till New York 1941.
Boken visar att Arendt tog sitt uppdrag på stort allvar. Den är fylld med uppgifter som måste ha krävt henne många timmars efterforskning. Vad är det jag inte får grepp om när jag läser hennes bok? Finns några ledtrådar i mina sporadiska anteckningar. En av dessa är Arendts påstående om den totala moraliska kollaps som nazisterna vållade inte bara bland förföljarna utan också bland offren.
I Arendts ögon var Eichmann ingen fanatiker utan istället en högst ordinär byråkrat som satte pliktkänslan högst. Ifrågasättande av auktoriteter var inget alternativ. Så här skriver hon.
“Det besvärliga med Eichmann var just att så många var lik honom och att dessa personer varken var perverterade eller sadistiska, att de var och ännu är skrämmande normala.” … “förövar sina brott under omständigheter som gör det så gott som omöjligt för honom att veta eller känna om han handlar fel”
Den moraliska kompassen hade gått förlorad.
Arendt skapade stor irritation i etablerade judiska kretsar när hon fäste uppmärksamheten på den roll juderåden spelade. Dessa informella ledare samarbetade nästan utan undantag på ett eller annat sätt med nazisterna.
Vidare pekade hon på den förödande effekten när judarna delades upp i kategorier. De så kallade “prominenta” judarna kunde begära bättre behandling. Fick fördelar gentemot “ordinära” judar. Det som var moraliskt förödande var att alla som begärde undantag också erkände regeln.
Nazisterna som själva sa sig återupprätta de tyska värdena, bekämpa omoralen, skapade själva en moralisk kollaps.
Är det dagens många likheter med 30-talets förödande utveckling som oroar mig. Den smygande normaliseringen av uppfattningar som naggar mänskliga rättigheter i kanten. Uppdelningen i kategorier med olika rättigheter. Flyktingar som betraktas genom penningens glasögon. Håller samhällsmoralen på att upplösas?