Jag befinner mig i väntsalen, Umeå Östra. Tåget är på ingående. Väntande människor, de flesta sitter med böjda huvuden och med blicken fast förankrad på sin smartphone. De läser, klickar och swipar, koncentrerade i sin bubbla. En syn som skvallrar att digitaliseringen intagit den privata sfären. En stor del av den vakna tiden är vikt för den digitala världen.
Bland företagen är digitalisering ett modeord. Alla måste hänga med. Men bakom ordet finns en sprängkraft. Digitalisering beskrivs som en nutida revolutionen. Den jämförs med industrialiseringen, när fabrikssystemet växte fram på 1800-talet. Omvandlade jordbrukssamhället. Förändrade produktionen. Förvisso kommer jobb att försvinna. Mänsklig arbetskraft ersätts med robotar. Tidigare har strukturomvandlingar inneburit att jobb försvunnit men också att nya tillkommit, nu är det inte längre lika självklart. Vad gör vi om automatiseringarna skapar massarbetslöshet? Är vi förberedda? Behövs en diskussion om försörjningen och fördelning i en framtida värld där robotar sköter produktionen.
Övervakning är en annan sida av digitaliseringen men den får inte lika stort utrymme. Möjlighet eller risk beroende från vilken sida förändringen betraktas. Med automatiserade mätpunkter kan flödet optimeras. Det ger möjligheter att styra och krama ut det lilla extra, effektivisera. Å andra sidan försvinner det mänskliga andningshålen från arbetssituationen. Risken är uppenbar att mänsklig arbetskraft också betraktas som maskiner. Taylorismen har fått en skrämmande uppföljare.
I en digitaliserad värld sker en uppluckring av både tids- och rums-dimensionen. Arbetstider är inte längre något heligt att förhålla sig till. Ur ett företagsperspektiv ökas flexibiliteten när arbetskraft kallas in efter behov. De som ska utföra arbetsuppgifterna har ständig jour, en arbetssituation där det gäller att rycka ut med kort varsel. Något helt annat än den återkommande lunken åtta till fem. Fabrikssystemets fasta arbetsplats är inte längre lika självklart när arbetet blir virtuellt, flyttar in i molnfabriken.
Parallellt med fabrikssystemets framväxt skedde en organisering. Arbetare bildade fackföreningar för att tillsammans förbättra sin situation. När de stod enade kunde de ställa krav. Komma tillrätta med de värsta avarterna på arbetsmarknaden. Barnarbete, långa arbetsdagar och farliga arbetsförhållanden. Samtidigt växte kravet på allmän och lika rösträtt fram. Den övergripande samhällsutvecklingen var något som angick alla, demokratiseringen. Jag får avsluta dagens fundering med en efterlysning. Var finns en liknande organisering i digitaliseringsdiskussionen? Vi behöver en kollektiv kraft som bevakar och stöttar de som drabbas av digitaliserings avigsidor. Hur kan digitaliseringen användas i det allmänna, demokratins tjänst.