En svensk tiger

Jag blir sittande i fåtöljen framför TV:n. Programmet som fångar min uppmärksamhet är dokumentären “En svensk tiger”. En gripande skildring om ett möte som satt djupa spår men också ett viktigt dokument med många bottnar.

I början av 40-talet under brinnande krig möts på ett tåg den svenske ambassadsekreteraren Göran von Otter och SS-officeraren Kurt Gerstein. Den svenske diplomaten får där höra om lägren, det industrialiserade dödandet, utrotningen. Det som fått namnet förintelsen. Det är ingen andrahandsbeskrivning utan Gerstein har varit på plats. Med egna ögon sett och dokumenterat den systematiska dödandet. Med avslöjandet blir han en visselblåsare. Men uppgifterna fastnar i diplomatiska överväganden. Efter kriget anklagades Gerstein för krigsförbrytelser. Innan domen faller påträffas han hängd i sin cell i militärfängelset i Paris.

I dokumentären får vi följa Birgitta von Otter, Görans dotter, när hon besöker Kurt Gersteins enda kvarlevande barn, Adelheid. Det blir ett helt annat möte än det mellan deras fäder. Mötet handlar om skuld som gått i arv. Ett möte för att läka djupa sår.

Hos mig väcks frågan “hur kunde det ske”, det ofattbart grymma. Låta hatet växa till ett monster. Utse en folkgrupp som skulle utrotas.

Min första tanke är en smygande värdeförskjutning. Först de harmlösa antydningarna. Sedan kommer skämten. Legitimiteten är på väg. Missnöje och frustration får sin måltavla. Diskussionen och argumentationen blir allt ensidigare. En syndabock har utsetts. Något måste göras! Politiker visar handlingskraft.

Eller blev det ohyggliga möjligt genom den byråkratiska ordningen. När en order kommer ska den genomföras och den ska genomföras på effektivaste sätt. De verkställande ska inte lägga in egna värderingar. Inget får hindra utförandet. I det tyska byråkratiska maskineriet var Gerstein en kugge som ville något annat. Han lyckades inte få ut budskapet. Visselblåsare har en viktig funktion som säkerhetsventil mot byråkratins tystnadskultur. I strukturer med robotliknande handlande går något förlorat. Empatin, medkänslan sätts på sparlåga.

Vi har också en förskjutning inom politiken när den uppdelas i block. Vem tillhör vår grupp och vilka är de andra. När politik blir vi och de. Lojaliteter till den egna gruppen blir viktigare än sakfrågor och samhällets färdriktning. Politiken blir likt en fotbollsmatch, uppgörelse mellan två lag. I fotbollsmatchen behövs en domare som ser till att matchen inte urartar. Vad har vi för regler inom politiken som inte får tummas på, gränser som inte får passeras? Är det medmännsklighet, allas lika värde. När politiken börjar ifrågasätta gruppers existensberättigande har gränsen passerats.

Dokumentären tog avstamp i ett möte för snart 80 år sedan. Där Gerstenins vägval var att avslöja hemskheterna. Däremot tog den svenska diplomatin beslutet att begrava avslöjandena med tystnad. Handlingar i det förflutna om en mörk tid, vår historia. Vilka lärdomar tar vi med oss?

This entry was posted in Demokrati, Historia, Ledarskap. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *