Vi har klivit över tröskeln till ett nytt decennium. Tagit steget över till 20-talet. Ovissheten känns större än någonsin. Framtiden är allt annat än förutsägbar. Det är svårt att navigera, hitta en berättelse som skapar ordning i en kaosartad verklighet. Då är det betydligt lättare att vända blicken bakåt. Gräva i minnet. Försöka plocka fram några skeenden som satt avtryck. Blivit del av vår gemensamma nutidshistoria.
Första minnesbilden jag plockar fram är på en anställd vid Lehman Brothers som kommer ut från sin arbetsplats bärande på en låda med personliga tillhörigheter. Det omöjliga har hänt. Konkursen är ett faktum. En bild av ett skeende i slutet av 00-talet som fick stora konsekvenser under det följande årtiondet. Krisen kom som en stor överraskning för de flesta. Dess djup och spridning var dramatisk. Reaktionen från västvärldens beslutsfattare var att öka penningmängden med det som kom att kallas kvantitativa lättnader, QE. Centralbanker i många länder agerar köpare av värdepapper, efterfrågan ökar och räntan pressas neråt. När tilliten i det finansiella system gick förlorad skulle hjulen hållas igång med omfattade injektioner av likviditet. Så gick resonemanget. Men QE är inte bara en stimulans utan också en gigantisk överföring av resurser till finansmarknaden. Priset på finansiella tillgångar pressas uppåt. Aktörerna på dessa marknader har tillhört decenniets stora vinnare. Deras tillgångar har ökat i värde, omfattande bonusprogram och skattelättnader pekar alla i samma riktning.
I nästa minnesbild kliver Steve Jobs ut på scenen inför ett fullsatt MacWorld Konvent. Han kommer att presentera den första modellen av iPhone. Året är 2007 och under det följande åren kommer smartphone att förändra de flestas vardag. Mobilen har blivit så mycket mer än bara en telefon. Den har blivit en viktig del i vår vakna tillvaro. Vi är ständigt uppkopplade, ständigt tillgängliga. Betalningar sköts via swish, för att hitta rätt använder vi gps och vi parkerar bilen via Parkster. Ja, nästan allt blir möjligt via appar. Nu när 10-talet är passerat kommer vi snart inte ihåg hur livet var utan smartphone.
Min tredje minnesbild från 10-talet är förändringen av det politiska klimatet. Partiet som bildades av övervintrande nazister har under 10-talet växt och blivit en allvarlig utmanare med omfattande stöd i väljarkåren. Svårt att förstå, svårt att smälta. Ett parti som kantats av skandaler som borde varit förödande, men dess stöd är opåverkat. Toppstyrt och auktoritärt långt från demokratins ideal. När partiledaren säger att “invandrare inte passar in i Sverige” är steget inte långt till att flyktingförläggningar brinner eller till aktioner som skolattentatet i Trollhättan. Hårda ord mot invandrare har övergått i handling. Språket som används i media eller på nätet har blivit råare och åtföljs av fysisk handling. Det politiska klimatet hårdnar. En skrämmande utveckling.
Det politiska klimatet har hårdnat men något har också hänt med miljömedvetandet. Forskarna varnar för den globala uppvärmningen. Vi ser tecknen. Vintrar där snö bytts ut till regn och utomhustermometern hellre håller sig på plussidan är tydliga markeringar. De håller på att sjunka in och bli till en kollektiv kraft. Vänder vi blicken framåt till en förhoppning inför de kommande tio åren så får det bli att individualismen överges och ersättas med insikten att allt hänger ihop. Vi är alla beroende av miljön. Den kortsiktiga kvartalsekonomin ersätts med en betydligt längre tidshorisont. Framtida generationer måste finnas med i ekvationen. Det finns hopp. Miljömanifestationer samlar allt större antal världen över.