Gatubilden här i Umeå har fått ett nytt inslag. Utopias nybyggda och påkostade fasad har kompletteras med tiggare. Vid ingången till välbesökta butiker sitter de hopkrupna med sin pappmugg och hoppas på ett bidrag. När jag passerar känns ett lätt obehag. Varför skräms jag av tiggarnas närvaro? Hur ska jag förhålla mig? Tiggeri passar dåligt in i min samhällsbild? Om obehaget ska övervinnas måste det nya inslaget i gatubilden kopplas samman med en förklaring och ett sammanhang som för mig verkar trolig. Låt oss göra en fiktiv resa till destinationer med olika tankegångar.
När vi anländer till den första näraliggande stationen läser vi på hållplatsskylten, Förnekande. Avståndstagande och förnekelse är lätt att ta till. Det vi ser är inte tiggeri utan något annat, organiserad brottslighet. Gatubildens tiggare är fotfolket i kriminella gäng. De tillhör inte samhället. Tankegångarna känns långsökta och konspiratoriska. Trots det finns anhängare. En som gett uttryck för förnekelsens åsikter är den kände umeåprofilen Lennart Holmlund. Kommunalrådet skapade stora rubriker när han på sin blogg förklarade att tiggare kör omkring i fina bilar och snattar oxfile. Följer vi denna tanketråd uppstår dock problem med förklaringsvärdet. Varför ska kriminella sitta i timtal och tigga? De ynka mynt som hamnar i pappersmuggen är begränsade. Här finns inget att hämta för kriminella ligor. Förklaringen kan inte övertyga.
Resan går vidare. Det börjar mörkna när vi närmar oss nästa anhalt. Ortsnamnet skrämmer. Förintelsen. Vem vill stanna här? Trots det motbjudande namnet ser vi flera välbekanta personer som stannat upp vid denna orsaksförklaring. Bli av med tiggeriet genom bekämpande av tiggarna. De ska kriminaliseras och landsförvisas. Är det vägen att gå? Radera bort tiggarna från samhällsbilden. Göteborgsprofessorn Bo Rothstein är en som gjort halt vid denna förklaringsmodell. Han vill förbjuda tiggeri. Men går det att lagstifta bort? Vart ska de ta vägen? Fängelser, kriminalitet? Kriminalisering av tiggeri får också stöd av sverigedemokraten Jimmie Åkesson. Han vill gå ett steg längre, stänga gränsen. De ska inte släppas in i Sverige. Fortsätter man på dessa tankegångar börjar det bli obehagligt. Vi anar att Åkessons mindre nogräknade kusiner står beredda att hjälpa till med rensningen av gator och torg. Hemska tanke! Mitt obehag inför tiggaren vid Utopias ingång löses inte med kriminalisering. Obehaget kommer av att jag ser en medmänniska i tiggarens roll. En som dragit samhällets nitlott.
Vi lämnar skymningslandet och fortsätter resan. Det uppstår en diskussion bland mina medresenärer. Någon vill vända på resonemanget. Inte se det ur tiggarens perspektiv. Lämna det individuella och istället betrakta tiggeri som ett samhällsfenomen. Se det som en värdemätare i samhället. Vilken möjlighet dess medlemmar har till försörjning. En sista desperata utväg när alla dörrar är stängda. Andra argument som förs fram är den höga arbetslösheten. Ett stort spöke som går runt i de flesta av Europas länder. Vi har också en samhällelig inkomstfördelning där allt mer av samhällets resurser samlas i det översta skiktet. Argumenteringen fortsätter. Jag har svårt att koppla de övergripande begreppen till min konkreta situation här på torget i Umeå. De ger ingen vägledning och förklaring.
Jag väcks ur den fiktiva resan när tiggaren tittar på mig med vädjande ögon. När jag passerar den utsträckta pappmugg får tian som blivit liggande i min jackficka bli mitt bidrag. En växelpeng från mitt senaste inköp på Akademibokhandeln. Någon lösning är det inte men stegen på hemvägen känns lite lättare. Men oron och obehaget finns kvar.