Janne Josefsson har med sitt program “Uppdrag granskning” gjort sig känd som en orädd journalist som gräver fram obehagliga sanningar. När jag ser hans senaste alster en granskning av barnfattigdomen kommer en märklig känsla krypande. Obehaget blir till och med fysiskt. Det är svårt att sitta still. Jag måste upp ur tv-fåtöljen och röra mig. Efter programmet ligger känslan kvar. Varför? För de som inte såg programmet finns det kvar några veckor här.
Utgångspunkten är tre organisationer och deras kampanjer. De tre organisationerna är Rädda Barnen, Bris och Majblomman. I deras kampanjer talas om barnfattigdom. Josefsson hittar där formuleringar om barn som fryser och svälter. Var finns de? I sitt sökande hittar han varken barn som svälter eller går med foppatofflor på vintern. Han konfronterar ledarna för organisationerna med den retorik som används i kampanjerna. Det stämmer inte med den verklighet han ser. För mig är det inte speciellt upprörande. Reklamkampanjer som använder starka ord för att nå ut i ett allt tjockare mediabrus har blivit vardagsmat. Orsaken till obehagskänslan måste komma från annat håll.
Barnfattigdom är ett svårt begrepp. Rädda Barnens siffror stöder sig på SCB:s undersökningar om barnfattigdom. De har en klar definition. Antigen lever familjen på försörjningsstöd eller så har de väldigt låg inkomst. Visst kan definitionen diskuteras men det görs inte i programmet. Josefsson återkommer gång på gång till att barnfattigdom är barn som saknar varma kläder och får gå hungriga. Det är definitionen han vill hamra fast. Visst blir jag irriterad när Josefsson använder ett simpelt knep. Han skapar sin egen definition som han sedan använder i argumentationen.
Det finns också andra definitioner. När jämförelser görs med jämnåriga. Den relativa fattigdomen. Känslan av utanförskap blir påtaglig när man saknar något som alla andra har. Nog så viktig! Programmet berör inte alls denna aspekt av barnens situation. Frågan hur barnens situation har förändrats i Sverige under de senaste decenierna är viktig. Det behövs en seriös debatt. Programmets fokus ligger dock på helt annat håll. Bevisa felaktigt ordval i några kampanjer.
Min obehagskänsla blir påtaglig när Josefsson ställer frågan om det går att tala om barnfattigdom när modern lägger ner 300 kronor i veckan på sitt rökande men inte har råd med pengar till skolresan för sitt barn. Argumenteringen har en brun underton som oroar mig. Orsakerna till eventuell barnfattigdom förklaras med den prioritering som familjerna på samhällets botten gör. Vad blir då åtgärderna?
Det råder stor enighet om att klyftorna i samhället har ökat. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. Naturligtvis återspeglas det i barnens situation. Solidariteten är en viktig faktor för ett fungerande samhälle. Vi kan inte frita oss från ansvaret och förklara att de som hamnar på botten av samhället är deras eget fel. Vi behöver en grävande journalistik som kan ge röst åt de svaga och utsatta i samhället.