Helikopterpengar är ett relativt nytt begrepp. Uttrycket ska ge en visuell bild. Tänk dig riksbankschefen Stefan Ingves sittande vid spakarna på moder Sveas nyinköpta blågula helikopter. Fullastad med sedelbuntar direkt från tryckpressarna i Tumba av den nya valören tvåhundra. Där sitter han, Ingves, från sin svävande upphöjda plats och blickar ut över den svenska befolkningen. Med jämna mellanrum öppnar han en lucka i helikopterns lastrum. Ut strömmar sedlar som sprids för vinden och fördelas jämt över de svenska hushållen.
Ett annat sätt att fylla begreppet helikopterpengar med innehåll är uttrycket “QE for the people”. En direkt jämförelse med det etablerade penningpolitiska verktyget QE. QE eller som det heter i svensk översättning “kvantitativa lättnader” används av en lång rad centralbanker. De går in på andrahandsmarknaden och köper upp tillgångar för nyskapade pengar. Den uttalade avsikten är att genom nedsippringseffekten ska hela ekonomin stimuleras. Nyinvesteringar öka och sedan i nästa steg få fart på konsumenternas efterfrågan. Dessa effekter har dock uteblivit. Däremot har den ökade köpkraften på andrahandsmarknaden drivit upp tillgångspriserna. De lyckligt lottade med tillgångar har ökat sin förmögenhet. Istället för de traditionella QE som stimulerar en liten grupp aktörer på kapitalmarknaden ska helikopterpengar tillfalla alla, QE for the peple.
En konkret tillämpning av helikopterpengar föreslås av nationalekonomerna David Domeij och Tore Ellingsen i en artikel som publicerades för några veckor sedan i DN. De föreslår en betydande utbetalning till alla hushåll. En engångssumma som politikerna kunde komma överens om i samförstånd. Vad vill de uppnå? Få till en expansiv politik. Öka penningmängden. Resonemanget bygger på några enkla samband. Hushållen spenderar sin ökade tillgång på kontanter. Efterfrågan höjs och produktionen stimuleras. Lediga resurser tas i anspråk. Inflationsmålet kan nås.
Kan idéerna användas i ett vidare perspektiv? Det menar Adair Turner tidigare chef för den brittiska finansinspektionen. I sin nya bok “Between debt and the devil” förslår han att centralbankerna kan finansiera den offentliga sektorn genom att skapa pengar. Historiskt finns många exempel på sambandet mellan ökad penningmängd och inflation. Även om inflationsrisken är uppenbar menar Turner att storleken på penningtillskottet kan hanteras och därmed eliminera inflationsrisken.
En variant på iden att låta centralbanken finansiera den offentliga sektorn är det innovativa förslaget att låta ECB, den europeiska centralbanken, finansiera flyktingkrisen. Fördela betalningar utifrån antalet flyktingar som tas emot. Då skulle kvot-diskussionerna tystna och belastningen på hårt ansträngda statsbudgetar minska. Den uppkomna situationen hanteras tillsammans via EU. Gemensamhetstanken stärks. Förtroendet för europa-tanken och ECB växer.