Den senaste decennierna har individualismen varit ett ledord, lyfts fram i debatter och fått stort genomslag för beslut. Det individuella skolvalet var ett viktigt argument i förändringen av skolan. I arbetslivet avskaffades tariffer och ersattes med individuell lönesättning. Olikheter skulle avspeglas i lönekuvertet. Politiska diskussioner har ofta hamnat i plånboksfrågor. Vem vinner och vem förlorar på åtgärdspaketet. Allt ska individualiseras. Uppdelningen i minsta konkreta enhet har också tagit sig uttrycket att varje enhet ska bära sin egen kostnad internt inom företag. Så har diskussionen förts i den nyliberala eran. Ett resonemang som tagit sig in på de flesta områden.
Nu verkar pendeln börja svänga mellan det individuella och det gemensamma. Avigsidan med det individuella börjar visa sig. Segregering och ökande klyftor är några tydliga tecken. Korruption är individualismens ständiga följeslagare. Visst behöver det gemensamma större utrymme i debatten och få en självklar plats när beslut fattas.
Vad är det gemensamma? Det är inget lätt begrepp. Är det en karismatisk ledare som ska avgöra vad som är gemensamt? Ja, då hamnar vi i ett auktoritärt styre långt ifrån något som liknas vid demokrati. Så vill vi inte ha det. Tar vi fasta på konkreta uttryck hamnar vi lätt i det ytliga. Låta utseende, klädsel eller språk vara det gemensamma. Då hamnar vi i en uppdelning i ett vi som ingår i gemenskapen och ett dom som är utanför och ska förpassas till de icke önskvärda. Med detta betraktelsesätt som kan kallas den bruna smeten finns i förlängningen bara konflikt, förtryck och i slutändan krig.
Men det gemensamma behöver inte ta konkreta uttryck. Det kan också betraktas som något som finns mellan individerna. Ett kollektivt abstrakt begrepp. Med detta som grund hamnar jag i två efterlysningar.
Den första gäller förhållande på arbetsplatser. Hur ska vi få in det gemensamma i besluten? Visst finns det något gemensamt mellan den som producerar och den som behöver produkten. Visst finns det något gemensamt bland medarbetarna om en trivsam arbetsplats. Strikta hierarkier och organiseringen i aktiebolag med uppdelningen i arbete och kapital är två begränsningar. Vad behöver vi istället får bli min första efterlysning.
En andra punkt är synen på ödesfrågan miljön. Alla berörs. Alla väntar på beslut. FN-rapporter pekar på problemen men besluten blir tandlösa. Resursstarka lobbygrupper har stort inflytande. De försvarar sina intressen. Är det i grunden en fördelningsfråga? När omställning krävs finns det förlorare. Om de är resursstarka kan de lägga in sitt veto. Miljöfrågan är en strukturförändring som tydliggör betydelsen av resursfördelningens organisering. Vad behöver vi istället är min andra efterlysning.