På kvällarna är TV:n i vardagsrummet för det mesta igång. I brist på annat meningsfullt händer det att jag blir sittande i min sköna gungbara fåtölj som passiv TV-konsument. Inslag och tankegångar passerar revy. Någon enstaka gång fastnar de i det grovmaskiga nätet. Ideer som inte vill släppa greppet och förpassas till gårdagens diffusa massa utan gör sig påminda. För mig är ett kort inslag i Västerbottensnytt om “Läkaruppropet” en sådan sak. Du kan ta del av inslaget här.
I mitten av juni formulerade två läkare sina tankar om sin vardag under rubriken “Läkaruppropet”. De är oroliga för den utvecklingsväg sjukvården tagit. Patientens behov är inte det självklara fokuset. Tiden för patienter minskar medan administrationen ökar. Uppropet har fått stort genomslag. När jag ger det mitt stöd blir det som nummer 8465. Här kan du läsa uppropet och även bli en av undertecknarna.
Min erfarenhet av situationen inom sjukvården är begränsad. Den sträcker sig till några enstaka besök och andrahandsuppgifter som presenteras i media. Där är exemplen många. Några artiklar kan du hitta här, här eller här. Då erfarenheten är begränsad har jag inget att tillföra diskussionen om konkreta förhållanden. Däremot vill jag lyfta fram några allmänna reflexioner. Tankarna bakom “Läkaruppropet” är även giltiga för övrig offentliga verksamhet. En annan debatt “Vinster i välfärden” måste också enligt min mening handla om hur vi ska arbeta inom sjukvård, skola och omsorg.
Under några årtionden efter kriget växte den offentliga sektorn. Kritik hördes. Den var kostsam och hade en byråkratisk organisation. Medborgarna behandlades stelbent. Svaret blev New Public Management (NPM). Centralt för NPM är fokus på ekonomi och effektivitet. Mål- och resultatstyrning infördes. Gränsdragningen mellan politiker och tjänstemän skulle bli tydligare. Cheferna skulle få ökat ansvar och styra mot mål. Men mycket tyder på att målstyrning har blivit detaljstyrning. Det utarbetas policys som ska följas. Mängder av regler och detaljinstruktioner införs. Bakom ord som kvalitetssäkring döljer sig detaljstyrning. Till och med upprättandet av individuella mål är ett sätt att detaljstyra på lägsta nivå. Allt med avrapportering och uppföljning. Arbetsglädjen havererar. Det blir oundvikligt att detaljstyrning hamnar på kollisionskurs med det som borde vara verksamhetens verkliga mål. Diskussionen får inte stanna vid gränsdragning mellan politiker och chefstjänstemän. Hur ska det se ut på gräsrotsnivå? Visst måste det finnas en tro och tillit till de som utför verksamheten.
Hur växte sjukvård, skola och omsorg fram? Uppenbart kunde inte marknaden tillhandahålla dessa tjänster. När behovet var uppenbart och marknadskrafterna misslyckades fick verksamheten organiseras via den offentliga sektorn. Nu när funktionen försöker skjutas över till marknaden är det inte bara historilöshet utan argumenteringen bygger också på felaktiga tankemodeller. Men det räcker inte med att bara säga nej till “Vinster i välfärden”. Vad som också behövs är en diskussion om hur offentlig verksamhet ska bedrivas. Vad är utgångspunkten? Fundera en stund! Visst måste patienten vara det självklara fokuset för sjukvården. Organisationen borde utgå från denna självklarhet. Hur ser det ut för skola och omsorg? När kommer läraruppropet och omsorgsarbetaruppropet?
One Response to Läkaruppropet