Lär av misstagen brukar det heta. Visst har vi alla minnen av misstag som satt spår. Etsats sig fast. När liknande situationer dykt upp har erfarenheten slagit larm och kunnat lotsa oss i en annan riktning. Vi undviker att misstaget upprepas. I nutidshistorien måste på det kollektiva planet nazi-tiden med tillhörande jude-förföljelser och krig betraktas som ett enda stort misstag. Hur var destruktiviteten möjlig? Så mycket lidande förvållat av människan själv. Kollektivets regression till det råa våldets utvecklingsnivå.
I boken “En tysk mans historia. Minnen 1914-33” skriver Sebastian Haffner om en mörk tid betraktat från sin egen privata horisont. Han tillhörde de som var födda mellan 1900-1910 vilket han betecknade som nazisternas generation. Som sjuåring fick han uppleva första världskrigets utbrott. Med barnets perspektiv kunde kriget som aldrig kom riktigt nära betraktas som en tävling. Några år in på tjugotalet upplever han som yngling superinflationen där banktillgångar blev värdelösa och förmögenheter bytte ägare. Intjänade pengar måste direkt omsättas i livsförnödenheter innan de tappat allt sitt värde. Han beskriver hur den brutala ideologin flyttar fram sina positioner. Från frikårer till SA-patruller som med polisens goda minne får “rensa” upp till att senare bli regeringslegitim myndighetsutövning. Haffners avvaktande hållning blir allt svårare. Redan 1933 har han planer på emigration men övertalas av sin far att avsluta sina juridikstudier. Ser Haffner inga alternativa vägar? Mellan raderna skymtar en strimma av hopp som han knyter till den 1922 nyutnämnde utrikesministern Rathenaus. När han ett halvår senare mördas släcks även denna möjlighet. Boken ger inga svar på frågan varför. Däremot visar hans skildring att tydliga tecken fanns på vad som skulle komma. Boken rekommenderas! Den bidrar med erfarenheter från vår nutidshistoria. Den berörde i alla fall mig djupt. Jag plockar fram följande citat från boken:
“Jag har ingenting emot att man efter läsningen åter glömmer alla de äventyr och ödets växlingar som jag berättar om. Men jag skulle vara mycket nöjd om man inte glömde den moral som jag förtiger.”
Rubriker! Nyval i Grekland. Det nynazistiska Gyllene gryning är på frammarsch. Var vänds hoppet när allt känns hopplöst? På nätet ser vi video-klipp där knytnävsslag utdelas i grekisk TV. I tidningar skrivs om hot att rensa sjukhus och dagis från immigranter. Generationen som själv minns andra världskrigets fasor och som kan berätta finns snart inte längre. Vi andra får inte glömma, får inte blunda. Inte släppa in det till en början lite oförargliga marginella våldet. Det kan snart vara upphöjt till myndighetsutövning och slå skoningslöst.