Jag tillhör 40-talisterna. När jag blickar tillbaka och ställer frågan hur samhället förändrats under de år jag varit med så sammanfattas förändringen bäst med ett ord, nyliberalismen. Dess segertåg från 70-talet fram till idag är total. Ett globalt genomslag. Ett systemskifte. Vad är det som hänt? Grundläggande förändringar som genomförts utan att kunna peka på en viss tidpunkt när det hände eller hänvisa till ett visst beslut som fått så omvälvande effekter. Jag gör ändå ett försök att få några av pusselbitarna på plats.
Nyliberalism är inget lätt begrepp. Svårfångat och spretigt. För att knyta ihop trådarna samlar jag begreppet under tre punkter.
Kärnan i nyliberalismen är en stark tro på marknaden med konkurrensen som urvalsinstrument. Marknaden ska hitta vägen mot framtiden. Marknaden ska sköta fördelningen. De som tar fel beslut bestraffas med utslagning medan de som känner vart vinden blåser belönas. Marknadshinder i form av regleringar är destruktiva, förhindrar utslagsmekanismerna eller ska vi kalla det för ett naturligt urval. När marknadsmekanismer ses som något neutral, objektivt av naturen givet har namnet marknadsfundamentalister sitt berättigande.
Men är marknaden en utomstående neutral kraft? Bakom de beslut som fattas finns fysiska personer. De stora avgörande besluten för framtiden tas i slutna styrelserum. Långt borta från en öppen och demokratisk process. Mötet mellan köpare och säljare sker oftast utifrån helt olika maktpositioner som också avspeglas i prissättningen.
Marknaden vill växa. Geografisk men också internt inom länderna. Vi ser exempel på detta när det som tidigare låg innanför den offentliga sektorns domäner har hittat vägar ut på marknaden eller när arbetsuppgifter i hemmet blir underlag för ekonomiska transaktioner. Tillväxt är ett begreppet som fått guldstatus. Tillväxt ger möjligheter. Tillväxt betraktas ofta som en förutsättning. Begreppet är tätt sammanlänkat med marknadens utbredning. Tillväxt är den monetära ökningen av de summerade transaktionerna på marknaden.
Nästa steg för att fånga nyliberalismens innehåll samlas under beteckningen individualism. När samhället ska stå för tryggheten för gamla görs det till ett individuellt val av pensionsfonder. När samhället ska garantera en likvärdig och adekvat utbildning görs det till ett individuellt skolval.
Individualismen har också trängt in i lönebildningen. Hur kunde individuella löner och nu senast förstelärare där några få enstaka lärare får rejäla lönepåslag utifrån subjektiva kriterier vinna mark inom fackföreningsrörelsen? Nyliberalismens individualistiska tankegångar! Kollektivet splittras och försvagar gruppen som enhet. Visst finns det skillnader. Några bidrar med mer, andra mindre. Men talang och förmåga är något vi föds med. Individualiseringen innebär att solidariteten går förlorad.
Ekonomismen är den tredje tråden jag identifierat i nyliberalismens svårgripbara härva. Budgetfrågor sätts i fokus. När beslut ska fattas sitter ekonomiska överväganden med trumf på hand. Verksamhetsfrågor görs om till en fråga om ekonomi. För individen framhålls plånboksfrågor. Offentlig sektor ska styras på samma sätt som privata företag. New public management (NPM) är verktyget som använts. De som verkligen satt ett ansikte på ekonomismen är riskkapitalbolag. De identifierar lämpliga företag, tar över, råddar runt och säljer med maximal avkastning efter ett antal år.