Partipampen byter sida

I dagstidningen läser jag om politikern som byter parti. En av topparna inom socialdemokratin i Umeå hoppar av efter 45 års medlemskap. Säkert inget lätt beslut. För att låna ett uttryck från fotbollsvärlden gör han “den förbjudna flytten till rivalen“. På annat sätt kan jag inte tolka hans övergång till moderaterna. Från arbetarnas parti till företrädarna för överklassen. Han menar att vi lever i en ny tid med nya problem. Bekämpning av brottslighet har blivit en huvudfråga. Där han ser moderaternas politik bättre, tillräckligt annorlunda för att byta parti.

Naturligtvis går också övergången till moderaterna att förklaras utifrån personliga strider inom socialdemokratin. Kampen om fördelning av poster, inflytande över partiet på lokal nivå är allmänt kända. Är man inte nöjd med utvecklingen är ett alternativ att rösta med fötterna, det vill säga lämna. Där skulle de gå att stanna, nöja sig med en personlig förklaring. Men jag väljer att utöka resonemanget, sätta in beslutet i större sammanhang. Socialdemokratins krokiga väg mot framtiden.

Det jag först plockar fram från historiens oändliga arkiv är det som går under namnet kanslihushögern. En gruppering inom socialdemokratin med Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink i spetsen som på 80-talet förordade mera marknadsinslag i välfärdspolitiken. Avregleringarna och privatiseringarna motiverades med effektivisering. Policyförändringen har också fått namnet tredje vägens politik. Socialdemokratins sätt att möta dåtidens utmaningar i samhällsbygget. Så här betygsätter Göran Greider vägvalet nu när utfallet är känt.

“Kanslihushögern legitimerade med sina krav på ”effektiviseringar” av offentlig sektor det som slutat med en fullskalig våg av New public management och så hårda finanspolitiska restriktioner att reformpolitik näst intill omöjliggjorts.”

“efter en mycket lång period som tillspetsat skulle kunna kallas den långa kanslihushögerepoken, alltså fram till i dag, står Sverige i stället där med en och en halv miljon högerpopulister, en döende arbetarrörelse, skenande klassklyftor, en skola alltmer i marknadens händer och olösta klimatfrågor.”

Näst nedslag i den historiska tillbakablicken är Juholt-affären. Striden om det socialdemokratiska partiledarskapet från 2011. När jag tänker tillbaka på mediedebatten påminns jag om min upprördhet. Den som resulterade i ett inlägg här på bloggen. En partiledare som blir fälld av sina egna! En provkarta på hur personstrider förs. Men bakom det personliga finns också politiska vägval. En som försökt reda ut vad som hände är Daniel Suhonen. Med boken “Partiledaren som klev in från kylan” beskrivs socialdemokratin inifrån.

Den tredje punkten jag väljer att lyfta fram är JÖKen. Januariöverenskommelsen från 2019. Socialdemokraternas uppgörelse med centern, liberalerna och miljöpartiet. Sossarna har gjort sig kända som skickliga förhandlare, inte minst partiledaren Löfven. I uppgörelser med andra partier har de alltid suttit med trumf på hand. De är störst, de dikterar villkoren. Men JÖKen är det något nytt. Här har sossarna lagt sig så platt i förhandlingarna eller… Det är den nyliberala stureplanscentern som fått igenom sina förslag, alla konkreta. Andra mer traditionella socialdemokratiska frågor är vagt formulerade. Ett konkret exempel är värnskatten. Den ska avskaffas. De rikas sätt att visa solidaritet med samhället. Har socialdemokratin kompromissat bort sin själ, solidariteten?

Om vi så återvänder till socialdemokraten som lämnar sitt parti och väljer moderaterna. Hur placerar vi in hans vägval? I ett parti där marknadsliberaler fått en stark ställning är steget trots allt inte långt till moderaterna. Är övergången ännu ett symptom på att den ideologiska kompassen sedan länge gått förlorad inom partiet.

Posted in Historia | Leave a comment

Generationskamraten

Generationskamraten är som namnet antyder följeslagaren som stått vid min sida genom livets skiftningar, från barnaårens omtumlande halvårslånga vistelse på sanatorium till åren när skäggstubben antagit en ljusare nyans. En fiktiv möjlighet till det som kunde varit. Ett alternativ som aldrig blev av. När jag stött på låsta dörrar och saknat nycklar kunde min kompanjon passera med lätthet. Han låg rätt i tiden, klev fram som en tidens ryttare. Nu när framtidsdrömmarna bytts mot tillbakablickande är det min följeslagare som får lyfta fram tillfällen där vägar delats, tagit olika riktning.

När 50-talet övergick i 60-tal fanns framtidstron och optimismen. Min folkskoleperiod närmade sig sitt slut. Sju år i byaskolan. Den 9-åriga grundskolan var ännu inte helt genomförd. Efter sjätte årskursen fanns valmöjligheten att ta steget över till realskolan. Inkörsporten till fortsatta studier. Något som tidigare varit förbehållet överklassen. Skolan var en viktig del i samhällsbygget, alla skulle få möjlighet att utnyttja sina förutsättningar. Min generationskamrat var snabb att haka på. Han såg en framtid med en fin befattning och hög lön efter avslutade studier. Studier skulle fylla hans ungdomstid. För mig vägde dock möjligheten till egna inkomster högre. Stå på egna ben, klara sig själv, var viktigt. Ju förr dess bättre. Även om springschasjobbets lön var urusel fanns en stege. Varje år både åldersmässigt och i anställningen innebar en högre tariff.

Förflyttar vi oss 10 år framåt i tiden befinner sig min generationskamrat fortfarande vid universitetet. Studierna går si så där. Det som upptar hans tid är Vietnamrörelsen. Stora demonstrationer. Samling under parollen internationell solidaritet. Men det är också studiecirklar och stormöten. Min följeslagare har till skillnad från mig fått talets gåva. Han trivs när han får ställa sig upp, får allas uppmärksamhet och kan lägga ut texten. För mig är det jobbet som intecknar största delen av min vakna tid där i skarven mellan 45- och 40-timmarsveckan, när fria lördagar infördes.

Men inget är bestående. Min kompanjon lämnade universitetet, övergick till offentlig förvaltning. Där i kontorslivets korridorer insåg han individualistens möjligheter. Skötte han korten rätt fanns utsikter till karriär. Klassresan var inom räckhåll. För mig blev det motsatt riktning. Studier hade hela tiden funnits någonstans i bakgrunden. Legat och pyrt. En möjlighet öppnade sig när företaget där jag jobbade, Facit, sopades bort av elektronikrevolutionen. Vuxenutbildning och högskoleprovet var vägen in till mitt universitetet.

Men universitetet var inget som passade. Jag saknade viktiga pusselbitar. Så när en röst viskade i mitt öra att byta spår, ta mig tillbaka ut i den privata sfären inom en område på uppåtgående, databranschen, så tog livet en annan väg. Också för min generationskamrat öppnades nya vägar. När hans otålighet stötte på byråkratisk stelbenthet bestämde han sig för att prova på det som diskuterades, låg i tiden. Offentlig verksamhet skulle privatiseras, öppnas upp för privata initiativ. Konkurrens sågs som en nyckel till effektivisering. Min generationskamrats initiativkraft och hans förmåga att hitta billiga lösningar borgade för framgång. Han var tidigt ute och hade stor framgång inom skolans område.

Jag kände mig hemma i data-branschen. Området som kom att få ett totalt genomslag på alla områden. Min generationskamrat kunde också skatta sig lycklig. När han sålde sitt skolbygge till ett riskkapitalbolag hade han sin framtid tryggad. Mångmiljonär på skolpengen. Han har alltid varit en vinnande gambler. Nu förvaltar han sin förmögenhet som framgångsrik spelare. I hans spelintresse ingår allt från nätpoker via spekulation på aktiemarknaden till derivathandels märkliga skådespel.

Här sitter vi nu, jag med min generationskamrat på ett av stadens kaféer och resonerar om det som varit. Så här i coronatider hålls det rekommenderade fysiska avståndet men också i de mer subtilare vägvalen känns avståndet avlägset. Olika beslut har tagit oss till vitt skilda livsmiljöer men också personen där på andra sidan bordet känns främmande. Tänk att vi i barndomen lekte tillsammans och nu känns han som en helt främmande person.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Kris

Kaffet och dagstidningen, två viktiga delar för att inledningen av dagen ska kännas rätt. Kaffet får mig att ta steget från från nattens drömtillvaro till dagens stillsamma lunk. Vakna upp till ännu en dag i långsamt tempo. Bläddra i tidningen, låta ögonen vandra bland dagens rubrikerna och lösa det lilla korsordet. Återkommande rutiner som skapar igenkänning, trygghet.

En artikel i tidningen får mig att stanna upp. Det är inte rubriken utan snarare skribenten, Malin Rönnblom, som fångar mitt intresse. Hennes skrivande får mig ofta att tänka till, så också denna gång.

Hon tar coronaepedemin som utgångspunkt eller som hon skriver “Kriser kan fungera som förstoringsglas” Många efterlyser centrala direktiv, samordning uppifrån. Klara regler vad vi har att förhålla oss till. Andra stöttar den valda strategin med personligt ansvar. Vi hamnar i frågeställningen mellan centralt kontra decentraliserat beslutsfattande. Artikeln lyfter fram en helt annan dimension. Det viktiga är inte vem eller var besluten fattas utan vad besluten grundas på. Det hon ifrågasätter är inte decentraliseringen av besluten till kommunnivå utan grunderna för dessa beslut eller som hon skriver:

“Genom införandet av marknadsstyrning och köp- och säljsystem har kommunerna förvandlats. Styrningsformen gynnar den som kör sitt eget race och konkurrerar ut andra. I stället för fungerande och långsiktig kommunal förvaltning i samarbete med andra tvingas varje kommunal enhet att se om sitt eget hus.”

Det jag kommer att tänka på är lagerhanteringen av skyddsutrustning. Kostnadsbesparingar genom minimering av lagerhållning allt enligt tankegångar från företagsvärlden har gjort bristerna i besluten synliga.

Hennes poäng blir vad som ligger till grund för den kommunala beslutsprocessen. Vilka beslutsunderlag används? Hur tas de fram? Vilka är de rådande tankemodellerna bland beslutsfattarna?

En som varit rask på tangentbordet är Sverker Sörlin, Åselesonen och akademikern. Han har i dagarna kommit ut ut med boken “Kris! Från Estonia till Corona”. Medan Rönnblom dyker ner i beslutsprocessen tar Sörlin ett vidare grepp. Ofta återkommande i hans resonemang är värderingar. De gömmer sig bakom objektivitetens siffror. De borde alltid finns explicit. Han ser kriser som ett möjlighetens fönster. Lära sig något av motgången och misslyckandet. Hitta orden, berättelsen som beskriver och formulerar de svårigheter som måste hanteras. En process som leder till ny kunskap. Här har vi det som förenar Sörlin med Rönnblom. Deras så vitt skilda angreppssätt söker vägar till något nytt, insikter som gör oss rikare på andra sidan krisen.

Här sitter jag med min kaffekopp, korsordets rutor är ifyllda, ännu en stilla morgon har passerat. Vad är det jag ska inse?

Länk: Rönnblom: corona – en slägga mot många små kommuner?

Posted in Uncategorized | Leave a comment