Pandemi

Ordet pandemi har de senaste veckorna tagit en konkret form, blivit en del av allas verklighet. Corona-viruset eller covid-19 som blivit dess beteckning, har blivit navet som allt rör sig runt.

Utgångspunkten är medicinsk, med symptom, smittspridning och andelen dödsfall. Ofta visas två olika kurvor med alternativa förlopp av antalet smittade. Den ena kurvan är brant stigande, med en hög topp och snabbt fallande. Medan den andra är tillplattad och sträcker sig över längre tid. Det är den andra kurvan som eftersträvas. Sjukvården kämpar i en situation med begränsade resurser, både personella och utrustningsmässiga. Det finns ett tak även om antalet sängplatser utökas. Om antalet svårt drabbade som behöver vård fördelas över en längre tidsperiod får vården möjlighet att klara den akuta situationen.

Historiskt är det inget nytt. Många människor drabbades av spanska sjukan för cirka 100 år sedan. Under 50- och 60-talet härjade Asiaten och Hongkonginfluensan. I början av 2000-talet förekom utbrott av SARS- och Ebola-epidemier dock utan att få samma omfattning som nuvarande corona-virus.

Covid-19 slår till mot människan som organism, men det blir också effekter på samhället som organisation. Sårbarheten avslöjas. I vårt samhälle med tillväxt som övergripande mål och där marknadsöverväganden styr har hållbarheten tappats bort. Globaliseringen med det utbredda resandet ger en snabb spridning. Lagerhållning har minimerats med JIT vilket slagit sönder beredskapen. När myndigheter går ut med beslut och rekommendationer så förändras beteenden. Marknaden är bräcklig, branscher slås ut. Det finns ingen beredskap för omställning. Viruset sprids bland människor och i samhällsorganisationen slår permitteringar till, massarbetslöshet hotar.

Kriser öppnar ett fönster, skapar möjligheter till förändring. Förändringar som under normala förhållande skulle stött på patrull, varit svåra att genomföra. Hur kommer det nya normala att se ut efter corona-krisen? Tillåt mig spekulera. Står vi vid ett vägskäl? I min värld identifierar jag tre alternativ.

På den första skylten läser jag finansmarknadens överhöghet. Det nya frälset ska hållas under armarna till varje pris. Riksbanken pumpar in pengar. Som första tecken på denna linje ställer de upp med en nätt liten summa på 500 miljarder för fri disposition. Inflationen hålls i schack genom att penningcirkulationen stannar innanför finansmarknadens gränser. Tillgångspriserna återgår inte bara till det normala utan når nya oanade höjder. När finansmarknaden påkallar uppmärksamhet får Riksbanken ställa upp med sedelpressarna. De redan rika behåller och utökar sina privilegier.

Vägvisare nummer två pekar mot det auktoritära samhället. Det som började med rekommendationer övergår efter en tid till tvingande lagstiftning där ordningsmakten blir inkopplad. Lagförslag som inskränker demokratin går under radarn och på andra sidan corona-krisen har vi det auktoritära samhället som bevakar sin makt.

Om det finns en dyster underton i de två första vägarna är tredje vägen mera hoppfull. För att minska coronaviruset spridning har beteendemönstren ändrats. Vilket medfört att klimatförändringen fått en oväntad hjälp. På andra sidan krisen visar sig klimatmålen möjliga att nå. Politikers beslutsamhet tar tillbaka initiativet från marknadens aktörer. Samhällsviktiga funktioner måste styras av gemensamma intressen inte av marknadslogik. I debatten om samhällsbygget intar hållbarhet en central roll. Hållbar för att klara virusutbrott men också hållbar i miljöhänseende. På andra sidan av covid-19 utbrottet kan debatten om New Green Deal fyllas med innehåll.

Posted in Demokrati, Ekonomi, Globalisering, Historia, marknader, Miljö | Leave a comment

Digitalisering

Jag befinner mig i väntsalen, Umeå Östra. Tåget är på ingående. Väntande människor, de flesta sitter med böjda huvuden och med blicken fast förankrad på sin smartphone. De läser, klickar och swipar, koncentrerade i sin bubbla. En syn som skvallrar att digitaliseringen intagit den privata sfären. En stor del av den vakna tiden är vikt för den digitala världen.

Bland företagen är digitalisering ett modeord. Alla måste hänga med. Men bakom ordet finns en sprängkraft. Digitalisering beskrivs som en nutida revolutionen. Den jämförs med industrialiseringen, när fabrikssystemet växte fram på 1800-talet. Omvandlade jordbrukssamhället. Förändrade produktionen. Förvisso kommer jobb att försvinna. Mänsklig arbetskraft ersätts med robotar. Tidigare har strukturomvandlingar inneburit att jobb försvunnit men också att nya tillkommit, nu är det inte längre lika självklart. Vad gör vi om automatiseringarna skapar massarbetslöshet? Är vi förberedda? Behövs en diskussion om försörjningen och fördelning i en framtida värld där robotar sköter produktionen.

Övervakning är en annan sida av digitaliseringen men den får inte lika stort utrymme. Möjlighet eller risk beroende från vilken sida förändringen betraktas. Med automatiserade mätpunkter kan flödet optimeras. Det ger möjligheter att styra och krama ut det lilla extra, effektivisera. Å andra sidan försvinner det mänskliga andningshålen från arbetssituationen. Risken är uppenbar att mänsklig arbetskraft också betraktas som maskiner. Taylorismen har fått en skrämmande uppföljare.

I en digitaliserad värld sker en uppluckring av både tids- och rums-dimensionen. Arbetstider är inte längre något heligt att förhålla sig till. Ur ett företagsperspektiv ökas flexibiliteten när arbetskraft kallas in efter behov. De som ska utföra arbetsuppgifterna har ständig jour, en arbetssituation där det gäller att rycka ut med kort varsel. Något helt annat än den återkommande lunken åtta till fem. Fabrikssystemets fasta arbetsplats är inte längre lika självklart när arbetet blir virtuellt, flyttar in i molnfabriken.

Parallellt med fabrikssystemets framväxt skedde en organisering. Arbetare bildade fackföreningar för att tillsammans förbättra sin situation. När de stod enade kunde de ställa krav. Komma tillrätta med de värsta avarterna på arbetsmarknaden. Barnarbete, långa arbetsdagar och farliga arbetsförhållanden. Samtidigt växte kravet på allmän och lika rösträtt fram. Den övergripande samhällsutvecklingen var något som angick alla, demokratiseringen. Jag får avsluta dagens fundering med en efterlysning. Var finns en liknande organisering i digitaliseringsdiskussionen? Vi behöver en kollektiv kraft som bevakar och stöttar de som drabbas av digitaliserings avigsidor. Hur kan digitaliseringen användas i det allmänna, demokratins tjänst.

Posted in Arbete, Demokrati, Strukturomvandling | Leave a comment

En svensk tiger

Jag blir sittande i fåtöljen framför TV:n. Programmet som fångar min uppmärksamhet är dokumentären “En svensk tiger”. En gripande skildring om ett möte som satt djupa spår men också ett viktigt dokument med många bottnar.

I början av 40-talet under brinnande krig möts på ett tåg den svenske ambassadsekreteraren Göran von Otter och SS-officeraren Kurt Gerstein. Den svenske diplomaten får där höra om lägren, det industrialiserade dödandet, utrotningen. Det som fått namnet förintelsen. Det är ingen andrahandsbeskrivning utan Gerstein har varit på plats. Med egna ögon sett och dokumenterat den systematiska dödandet. Med avslöjandet blir han en visselblåsare. Men uppgifterna fastnar i diplomatiska överväganden. Efter kriget anklagades Gerstein för krigsförbrytelser. Innan domen faller påträffas han hängd i sin cell i militärfängelset i Paris.

I dokumentären får vi följa Birgitta von Otter, Görans dotter, när hon besöker Kurt Gersteins enda kvarlevande barn, Adelheid. Det blir ett helt annat möte än det mellan deras fäder. Mötet handlar om skuld som gått i arv. Ett möte för att läka djupa sår.

Hos mig väcks frågan “hur kunde det ske”, det ofattbart grymma. Låta hatet växa till ett monster. Utse en folkgrupp som skulle utrotas.

Min första tanke är en smygande värdeförskjutning. Först de harmlösa antydningarna. Sedan kommer skämten. Legitimiteten är på väg. Missnöje och frustration får sin måltavla. Diskussionen och argumentationen blir allt ensidigare. En syndabock har utsetts. Något måste göras! Politiker visar handlingskraft.

Eller blev det ohyggliga möjligt genom den byråkratiska ordningen. När en order kommer ska den genomföras och den ska genomföras på effektivaste sätt. De verkställande ska inte lägga in egna värderingar. Inget får hindra utförandet. I det tyska byråkratiska maskineriet var Gerstein en kugge som ville något annat. Han lyckades inte få ut budskapet. Visselblåsare har en viktig funktion som säkerhetsventil mot byråkratins tystnadskultur. I strukturer med robotliknande handlande går något förlorat. Empatin, medkänslan sätts på sparlåga.

Vi har också en förskjutning inom politiken när den uppdelas i block. Vem tillhör vår grupp och vilka är de andra. När politik blir vi och de. Lojaliteter till den egna gruppen blir viktigare än sakfrågor och samhällets färdriktning. Politiken blir likt en fotbollsmatch, uppgörelse mellan två lag. I fotbollsmatchen behövs en domare som ser till att matchen inte urartar. Vad har vi för regler inom politiken som inte får tummas på, gränser som inte får passeras? Är det medmännsklighet, allas lika värde. När politiken börjar ifrågasätta gruppers existensberättigande har gränsen passerats.

Dokumentären tog avstamp i ett möte för snart 80 år sedan. Där Gerstenins vägval var att avslöja hemskheterna. Däremot tog den svenska diplomatin beslutet att begrava avslöjandena med tystnad. Handlingar i det förflutna om en mörk tid, vår historia. Vilka lärdomar tar vi med oss?

Posted in Demokrati, Historia, Ledarskap | Leave a comment