Funderingar och fantasier

Den lilla staden Bretton Wood (USA) stod värd för en konferens om finansiella och monetära frågor under juli månad 1944. Representanter för de allierade länderna samlades för att diskutera hur 30-talets djupa ekonomiska kris inte skulle upprepas. Ett system med fasta växelkurser förordades för att uppnå stabilitet. Den amerikanska dollarn garanterade ett fast inlösningsvärde gentemot guld (god as gold) medan övriga valutor knöts till dollarn. USA utnyttjade sin starka ställning. Dollarn blev reservvaluta. Ett annat resultat av diskussionerna blev bildandet av Internationella Valutafonden (IMF) och en föregångare till Världsbanken. Institutioner som senare kom att bli viktiga verktyg i nyliberalismens segertåg. När begreppet Washington Consensus myntades hade nyliberalismen erövrat institutionerna. Länder som sökte lån ställdes inför politiska krav. De skulle öppnas för fri-handel och göra åtstramningar i de offentliga utgifterna.

Bretton Wood systemet gällde hela 50- och 60-talet men 1971 kom förändringen. I ett tal den 15 augusti tillkännager president Nixon att dollarns knytning till guld inte längre gäller. Nixon nämner inte Vietnamkrigets kostnader som orsaken utan lyfter istället fram de spekulationer som förekommit mot dollarn. Aktörerna på valutamarknaden hade växt sig starka. Kan Nixons åtgärd ses som ett erkännande och eftergift gentemot marknadskrafterna? Industriepoken var på väg att avlösas av finansmarknaden som den dominerande ekonomiska kraften.

Som nästa hållpunkt av betydelse för nyliberalismens segertåg plockar jag fram kriget i mellanöstern med den efterföljande oljekrisen 1973. Kraftiga prisstegringar på olja följde. Relativprisförändringen skapade omställningsproblem för ekonomierna. Följden blev den djupaste lågkonjunkturen sedan andra världskriget. Keynsianismens konjunkturteori började ifrågasättas. Chicagouniversitetet med förgrundsgestalten Milton Freidman (1912-2006) var självsäkra kritiker och förordade nödvändigheten av helt andra åtgärder. Fria marknader var lösningen. Friedman fick Nobel-priset i ekonomi 1976. Ett tecken på att hans ideer fått genomslag och accepterats.

Militärkuppen i Chile 1973 då den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende störtades av chilensk militär under ledning av Augusto Pinochet blev inledningen på genomförande och en första test av Chicago-skolans nyliberalistiska idéer i full skala. Militären tog hand om oppositionen medan ekonomer som fått sin utbildning vid Chicago-universitetet genomförde omvandlingen. Sänkte skatterna, införde frihandel, skar ner på den offentliga sektorn och privatiserade.

Reaganeran (1981-1989) i USA och Thatcherregimen (1979-1990) i Storbritannien betraktas som viktiga årtionden när nyliberalismens flyttar fram sina positioner. Hur såg det ut här i Sverige? Vilken väg tog samhällsutvecklingen? Nyliberalismen har dominerat både regeringspartier och opposition från början av 80-talet. Listan på förändring kan göras lång. Bank- och kredit-avregleringar öppnar vägen för bankernas utlåning och spekulation. Valutaavregleringen blir inkörsporten för globaliseringen. Hög arbetslöshet accepteras när inflationen ska bekämpas. Pensionspengarna blir spekulationskapital när de satsas på börsen. Skattesänkningar tillsammans med budgetkrav har starkt begränsat den offentliga sektorn. Istället ska stat och kommun överhuvudtaget inte äga företag. En massiv privatisering har följt. Nyliberalismens omvandling av samhället!

I Naomi Kleins Chockdoktrinen finns en lång rad detaljerade beskrivningar av hur nyliberalismen införs. En metod som ofta återkommer är att samhällsförändringen ska genomföras snabbt. Utnyttja förvirringen vid krig eller naturkatastrofer och innan någon opposition hinner samla sig. Boken rekommenderas! Ett viktig bidrag i samtidshistorien.

Hur nyliberalismen sprids finns också i tidsmässigt mera närliggande exempel. EU:s, ECB:s och IMF:s krav på politiska åtgärder i Grekland är tydliga tecken. Den nyliberala doktrinen har trumf på hand gentemot demokratin.

När jag nystat i nyliberalismens segertåg har jag två lösa trådändar. Frågor som är obesvarade. Den första är varför dess tankegångarna fick så starkt fäste i den socialdemokratiska ledningen. En drastisk kursändring från det som gällde under 70-talet. Var det ekonomers inflytande? När ekonomierna krisar på 70-talet vände sig många ekonomer efter något annat än Keynsianismen. Då fanns Chicagoskolan färdiga lösningar. Den andra och mera grundläggande frågan är varför denna stora förändring av samhället kunnat ske utan demokratisk diskussion. Det som borde var politikens kärna. Samhällets färdriktning.

Jag tillhör 40-talisterna. När jag blickar tillbaka och ställer frågan hur samhället förändrats under de år jag varit med så sammanfattas förändringen bäst med ett ord, nyliberalismen. Dess segertåg från 70-talet fram till idag är total. Ett globalt genomslag. Ett systemskifte. Vad är det som hänt? Grundläggande förändringar som genomförts utan att kunna peka på en viss tidpunkt när det hände eller hänvisa till ett visst beslut som fått så omvälvande effekter. Jag gör ändå ett försök att få några av pusselbitarna på plats.

Nyliberalism är inget lätt begrepp. Svårfångat och spretigt. För att knyta ihop trådarna samlar jag begreppet under tre punkter.

Kärnan i nyliberalismen är en stark tro på marknaden med konkurrensen som urvalsinstrument. Marknaden ska hitta vägen mot framtiden. Marknaden ska sköta fördelningen. De som tar fel beslut bestraffas med utslagning medan de som känner vart vinden blåser belönas. Marknadshinder i form av regleringar är destruktiva, förhindrar utslagsmekanismerna eller ska vi kalla det för ett naturligt urval. När marknadsmekanismer ses som något neutral, objektivt av naturen givet har namnet marknadsfundamentalister sitt berättigande.

Men är marknaden en utomstående neutral kraft? Bakom de beslut som fattas finns fysiska personer. De stora avgörande besluten för framtiden tas i slutna styrelserum. Långt borta från en öppen och demokratisk process. Mötet mellan köpare och säljare sker oftast utifrån helt olika maktpositioner som också avspeglas i prissättningen.

Marknaden vill växa. Geografisk men också internt inom länderna. Vi ser exempel på detta när det som tidigare låg innanför den offentliga sektorns domäner har hittat vägar ut på marknaden eller när arbetsuppgifter i hemmet blir underlag för ekonomiska transaktioner. Tillväxt är ett begreppet som fått guldstatus. Tillväxt ger möjligheter. Tillväxt betraktas ofta som en förutsättning. Begreppet är tätt sammanlänkat med marknadens utbredning. Tillväxt är den monetära ökningen av de summerade transaktionerna på marknaden.

Nästa steg för att fånga nyliberalismens innehåll samlas under beteckningen individualism. När samhället ska stå för tryggheten för gamla görs det till ett individuellt val av pensionsfonder. När samhället ska garantera en likvärdig och adekvat utbildning görs det till ett individuellt skolval.

Individualismen har också trängt in i lönebildningen. Hur kunde individuella löner och nu senast förstelärare där några få enstaka lärare får rejäla lönepåslag utifrån subjektiva kriterier vinna mark inom fackföreningsrörelsen? Nyliberalismens individualistiska tankegångar! Kollektivet splittras och försvagar gruppen som enhet. Visst finns det skillnader. Några bidrar med mer, andra mindre. Men talang och förmåga är något vi föds med. Individualiseringen innebär att solidariteten går förlorad.

Ekonomismen är den tredje tråden jag identifierat i nyliberalismens svårgripbara härva. Budgetfrågor sätts i fokus. När beslut ska fattas sitter ekonomiska överväganden med trumf på hand. Verksamhetsfrågor görs om till en fråga om ekonomi. För individen framhålls plånboksfrågor. Offentlig sektor ska styras på samma sätt som privata företag. New public management (NPM) är verktyget som använts. De som verkligen satt ett ansikte på ekonomismen är riskkapitalbolag. De identifierar lämpliga företag, tar över, råddar runt och säljer med maximal avkastning efter ett antal år.

Fåtöljen är mjuk och bekväm. Belysningen är dämpad. Jag sitter tillsammans med några hundratal generationskamrater i en förväntansfull stämning. In på vävenscenen kommer en gammal kändis från 70-talet. Mikael Wiehe med musiker är på besök. 70-åringen är på sverigeturné och en av de första stoppen är Umeå.

Till 68-rörelsen hör också musiken, proggen. En strömning med många grenar. Ett av kännetecken är texter med politiskt innehåll. Till proggens flaggskepp räknas Hoola Bandoola Band som bildades 1970 av Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Gruppen satte text och musik till 68-rörelsens idéer. Deras LP från 1971 “Garanterat individuell” och uppföljaren året efter “Vem kan man lita på?” hade stora framgångar. Afzelius gick bort 1999 men Wiehe turnerar fortfarande.

Nu sitter vi här i den påkostade salongen och lyssnar till den gamle proggaren. Han kan fortfarande trots sina 70-år. Takterna sitter i och mellansnacket avslöjar att engagemanget finns kvar. När han framför sin “…ska nya röster sjunga” lyckas han fånga in tiden i sin text. Jag blir djupt rörd. Lyssna och hör tidens puls. Det finns en strimma av hopp.