Godfoten

Godfoten är ett begrepp som etablerats av Nils Arne Eggen, känd för sina framgångar som tränare för fotbollslaget Rosenborg. Det går ut på att spelarna ska utveckla sina starka sidor. Träna extra på sina spetsegenskaper. Men dessa ska också utnyttjas i matchspel. Detta kan endast uppnås om hela laget genomsyras av tanken att göra andra bättre. Det gäller att sätta sina medspelare i situationer där de får användning av sina spetsegenskaper. Självklarheter kan tyckas men här förtjänas att påpeka vikten att unna andra framgång. Ersätta konkurrensen inom laget med viljan att få andra att lyckas.

Går det att dra paralleller med arbetslivet? Översätter vi tankegångarna innebär det att de arbetande ska ges tillfälle att utöva och utveckla sin spetskompetens. Bygga arbetslag där medarbetarnas starka sidor kompletterar varandra. Få till en företagsanda som bygger på att lyfta in sina arbetskamrater i situationer där de får utnyttja sitt kunnande. För mig som kommer från data-branschen känns det som en naturlig företags-strategi. Men tillämpningen är inte självklar.

En stötesten är identifieringen av områden och därmed också spetsegenskaper. Den externa marknaden sätter upp de första gränserna. Hur ser efterfrågan ut? Vad är gångbart? Svårigheten ökar när uppdelningen i områden förändras över tiden. Erfarenhetsmässigt vill jag peka på svårigheterna att särskilja mellan så vitt skilda områden som applikations- respektive utvecklingskunnande. En utgångspunkt är att titta på vilka egenskaper som krävs.

Applikationskunnande kräver intresse att sätta sig in i programvarans alla funktioner och möjligheter. Här krävs också pedagogisk fallenhet när applikationskunnandet ska överföras till användarsidan och en praktisk översättningstabell när kundens arbetssätt ska inlemmas i en fast program-funktionalitet. Helt andra egenskaper krävs vid ett utvecklingsprojekt. Utvecklaren måste ha tillgång till och kännedom om en modern verktygslåda. Här blir också diskussionen med kunden helt annorlunda. Kunden vill förenkla sitt arbetssätt men det kan göras på många olika sätt. Diskussionen måste vara öppen och leda fram till önskad funktionalitet på ett enkelt sätt.

Skiljelinjen är tydlig. Kunskap om applikationens funktionalitet mot förståelse av verktygslådans möjligheter. Förhållandet till kunden är också en helt annan. Implementering av fast funktionalitet mot en öppen diskussion om möjligheter.

Den interna identifieringen av områden och spetskompetens fördunklas av vad jag vill kalla intern politik. När maktfrågor och positionstänk får en dominerande plats är det lätt att tappa bort vad spetskompetens är. Den interna konkurrensen blir viktigare än att se sina arbetskompisar få tillfälle att utnyttja och utveckla sina starka sidor. Ett exempel är när det som tidigare var interna funktioner ska konkurrensutsättas och i förlängningen läggs ut, outsourcas.

Från min erfarenhetshorisont finns också en frågeställning mellan deltagande i kundspecifika utvecklingsprojekt kontra produktutveckling. Går de att förena. Utnyttja funktionalitet som tas fram i kundprojekt som delar i en egenutvecklad produkt. Med Godfoten-tankegångarna som raster kan strategin ifrågasättas. Produktutveckling kontra utvecklingsprojekt i kundmiljö kräver olika typer av utvecklare. Den ena sidan söker i diskussion med kunden de enkla och billiga vägarna medan den andre får ersätta kundrelationen med egen idérikedom och förmåga att se användarperspektivet. Med produkten i fokus får testbarhet och underhåll en helt annan betydelse. Skilda egenskaper krävs.

När områden identifierats är det lättare att resonera om spetsegenskaper. Tillämpning av godfoten-teorin blir lättare. Naturligtvis ska medarbetarnas spetsegenskaperna vara företagets bidrag till marknaden.

Visst kan godfoten-tankegångarna även användas i arbetslivet. I fotbollslaget måste ledarna runt laget vara uppmärksam på intern konkurrens mellan spelarna. När spelare har möjlighet att sätta sin medspelare i en fördelaktig position men väljer andra alternativ eller där den viktiga precisionen i passningen uteblir. Inom arbetslivet finns samma problematik. Internt måste samarbetet vara ledstjärnan inte konkurrensen.

Posted in Organisation, Samarbete | Leave a comment

Delningsekonomi

Vi använder orden för beskrivning av sammanhang, berättelser som gör samtiden mindre kaosartad. Skapar förståelse. Nya ord tillkommer, andra blir föråldrade och faller i glömska. Varje år listas ett antal nyord. Delningsekonomi är ett nyord från 2015. Avsikten är att beskriva en ny företeelse i vårt samhälle. Vilande tillgångar eller resurser görs tillgängliga. Ägandet ersätts av det gemensamma. Ny teknik knyter samman de som tillhandahåller resursen med de som konsumerar.

Airbnb och Uber är två företag som ofta nämns när delningsekonomi förs på tal. Airbnb som förmedlar privata boenden, har tagit sig in på marknaden där hotell och vandrarhem traditionellt verkar. I New York organiserade Airbnb 17 procent av övernattningarna. Uppenbart är de på väg att bli en stor aktör. Uber försöker bli ett alternativ till de gamla taxiföretagen. Billigare resor när organisationen förenklas. Bolaget värderas idag till ett mångmiljard-företag.

Airbnb och Uber tillhandahåller den tekniska plattformen. Förenklar transaktionen, agerar mellanhand mellan de som erbjuder tjänsten och den som efterfrågar tjänsten. Företagen inkasserar en procentsats av transaktionen.

Airbnb och Uber har hittat nya lösningar i hotell- och taxi-branschen. De utnyttjar teknikens landvinningar och regelverk som ännu inte etablerats. Från ett individuellt perspektiv är det ett sätt att förstärka kassan när försörjningsmöjligheterna pressas men också steg ut på osäker mark. Branscher i förvandling. De traditionella företagen rasar. Ser sina möjligheter krympa. Riskeras att slås ut.

En viktig fråga är hur konsekvenserna med för och nackdelar fördelas när branscher förändras. Ska innovatörerna ta hela kakan? Varför ska “di gamle” betala kalaset? Sett utifrån ett samhällsperspektiv är det förhoppningsvis en förändring till det bättre som alla borde få ta del av och varför ska någon behöva förlora. Dags att se över hur vinsterna från det nya fördelas. Ska existensmöjligheterna hotas för de som hamnar i kläm. Är det dags att koppla loss försörjningen från produktionen. Börja diskutera basinkomst. Någon invänder att innovatörer måste belönas. Men mycket tyder på ett negativt samband mellan penningmässigt belöningssystem och kreativitet. När pengar kommer in i bilden störs kreativiteten.

Kan delningsekonomi vara något annat än bussines-as-usual. Finns andra tendenser där vinstintresset inte är dominerande. Delande av resurser är inget nytt. När något saknas är ett alternativ att knacka på hos grannen och höra om man får låna. Kommuner organiserar delning av böcker via bibliotek. Samåkning och bilpooler är andra alternativ. Listan kan göras lång. Vad innebär den nya tekniken i form av nätet och smartphones? Kan den underlätta kommunikationen och göra delningen lättare även om avsikten inte är kommersiell.

Dela och få tillgång till, istället för att äga. Äganderätten sitter djupt förankrad. Argumentet att ha full kontroll via enskilt ägande är lätt att ta till när underhållet av den delade resursens förs på tal. Undvika tröttande diskussioner vid den tidsmässiga fördelningen. Äga för att undvika konflikt.

Även om ägandet har sina poänger väger argumentet med effektivare resursutnyttjande tungt. Dela och utnyttja tillgångar som annars inte skulle använts. När det blir allt tydligare att vår konsumtion ligger på en för hög nivå blir det viktigt att använda befintliga resurser på ett bättre sätt. Men det ställer krav på tillit och ömsesidig respekt. Är pendeln på väg att slå över från det individuella till det gemensamma. Hur ska delning organiseras? Regelverk för att stärka de svaga.

Posted in Strukturomvandling | Leave a comment

Representativ demokrati

Jag spinner vidare på demokratispåret. Antikens stora församling med diskussion och beslut i gemensamma frågar har idag sin efterföljare i den representativa demokratin. Partier med dess ledare väljs som representanter och blir företrädare för folket. Enda alternativ? Både område och antal medborgare är för stort för att gemensamt samlas för beslut. Med nätet har dock en ny möjlighet öppnats för direkt demokrati men ännu är det traditionella folkomröstningar som gäller när en frågeställning överlämnas till medborgarna för ställningstagande.

Den 23:e juni gick medborgarna i Storbritannien till valurnorna. De skulle tas tällning till landets vara eller icke vara i EU. Högt valdeltagande. En majoritet om än liten, 52 procent, vill lämna EU. Överraskande då alla förhandstips pekade på en seger för stanna-sidan. I diskussionen som följde har vi fått se många argument. Allt från att omröstningen är vägledande, de styrande kan välja en annan väg. Över ett individuellt perspektiv, hur brexit påverkar ditt sparande. Till nationalistiska och isolationistiska tankegångar. Globaliseringen måste backas tillbaka.

När jag läser Göran Rosenbergs infallsvinkel hajar jag till. Han tror helt enkelt inte på folkomröstningar. Sätter det som motsats till demokrati då han säger. “Folkomröstningar är ett slag i magen på demokratin.” Han grundar sin argumentering på synen att med folkomröstningar tappas kopplingen mellan beslut och ansvar. Han uttrycker det på följande sätt. “På frågan om vem som bär ansvaret för Storbritanniens förestående utträde ur EU är svaret alla – och därmed ingen.” I demokratibegreppet kopplar Rosenberg makt till ansvar. Någon måste ta ansvar för beslutet. Denne någon saknas i en folkomröstning. Ingen kan avsättas.

Bakom Rosenbergs argumentering anar jag auktoritetstro. En stark person där uppe som lägger det tunga ansvaret på sina axlar. Men vad består detta ok av? Beslutet är ett vägval. Ett gemensamt beslut! Konsekvenserna är svåra att överblicka men alla får vara med och dela på det framtida utfallet. Ansvaret i meningen att stå för följderna ligger hos alla. Beslut idag är morgondagens verklighet.

Ansvar kan också ses i en annan belysning. Ansvar för beslutets genomförande. Se till att det verkställs. När den betydelsen lyfts fram inom politikersfären blir maktaspekten synlig. Hur mycket makt har de valda representanterna? Vilka krafter förutom parlamentets majoritetsförhållanden är i rörelse? Förbrukar politiker och partier sitt berättigande när de i valrörelser säger sig vilja genomföra beslut men när de konfronteras med realpolitikens verklighet finner att besluten stött på patrull och genomför något annat. I pressen omtalas de som ansvarsfulla politiker. Frågan är om det inte är precis tvärt om! Är den framväxande populismen en reaktion på politiker som överlämnat sitt mandat att besluta om framtidsfrågor till resurstarka krafter utanför allmänhetens inflytande.

Från politikernas maktfrågor är resan till Almedalen kort. Platsen förknippas med politiker. Almedalsveckan tog sin början när dåvarande utbildningsministern Olof Palme under sin semestervistelse på Gotland 1968 inte kunde hålla sig borta från sin favoritsysselsättning. Från ett lastbilsflak vid kruttornet i Almedalen gav han luft åt sina retoriska färdigheter. Almedalsveckan har sedan växt till en stor mötesplats för politiker, PR-folk, lobbyister och media. En sommarvecka bokas in för att umgås och skapa kontakter. En plats för nätverkande. Vad händer om dessa grupper pratar sig samman, bildar ett eget skrå. För politiker blir dessa grupper viktigare än väljarna. Den grupp de ska representera.

Posted in Demokrati | Leave a comment