Funderingar och fantasier

När jag öppnar en ny bok händer det ofta att intresset tryter innan jag kommit fram till sista sidan. Någonstans på vägen ger jag upp. Boken åker tillbaka in i bokhyllan eller återlämnas till biblioteket. En bok som avviker från detta mönster är Hannah Arendts Den banala onskan. Istället blir den liggande kvar på skrivbordet trots att jag vänt sista bladet och avslutat läsningen. Något ligger och pyr, irriterar, oroar. Vad är det som inte vill falla på plats?

Den israeliska underrättelsetjänsten hade spårat SS-mannen Adolf Eichmann till Argentina och därifrån fördes han till Israel i maj 1960. I rättegången som följde anklagades Eichmannn för krigsförbrytelser. För tidskriften The New Yorker:s räkning bevakade Hannah Arendt rättegången på plats i Jerusalem. Hennes artiklar sammanställdes till boken Den banala ondskan. Själv hade hon flytt undan judeförföljelserna och lyckats ta sig till New York 1941.

Boken visar att Arendt tog sitt uppdrag på stort allvar. Den är fylld med uppgifter som måste ha krävt henne många timmars efterforskning. Vad är det jag inte får grepp om när jag läser hennes bok? Finns några ledtrådar i mina sporadiska anteckningar. En av dessa är Arendts påstående om den totala moraliska kollaps som nazisterna vållade inte bara bland förföljarna utan också bland offren.

I Arendts ögon var Eichmann ingen fanatiker utan istället en högst ordinär byråkrat som satte pliktkänslan högst. Ifrågasättande av auktoriteter var inget alternativ. Så här skriver hon.

“Det besvärliga med Eichmann var just att så många var lik honom och att dessa personer varken var perverterade eller sadistiska, att de var och ännu är skrämmande normala.” … “förövar sina brott under omständigheter som gör det så gott som omöjligt för honom att veta eller känna om han handlar fel”

Den moraliska kompassen hade gått förlorad.

Arendt skapade stor irritation i etablerade judiska kretsar när hon fäste uppmärksamheten på den roll juderåden spelade. Dessa informella ledare samarbetade nästan utan undantag på ett eller annat sätt med nazisterna.

Vidare pekade hon på den förödande effekten när judarna delades upp i kategorier. De så kallade “prominenta” judarna kunde begära bättre behandling. Fick fördelar gentemot “ordinära” judar. Det som var moraliskt förödande var att alla som begärde undantag också erkände regeln.

Nazisterna som själva sa sig återupprätta de tyska värdena, bekämpa omoralen, skapade själva en moralisk kollaps.

Är det dagens många likheter med 30-talets förödande utveckling som oroar mig. Den smygande normaliseringen av uppfattningar som naggar mänskliga rättigheter i kanten. Uppdelningen i kategorier med olika rättigheter. Flyktingar som betraktas genom penningens glasögon. Håller samhällsmoralen på att upplösas?

När jag ser VästerbottensKurirens artikelserie om Frimurarna väcks en tanke. Hur är det med lojaliteter? Vilka ges företräde, ordensbröder eller partikamrater? Lojalitet är ett viktigt begrepp. Familjen, intressegrupper och arbetsplatser ja i hela samhällen byggs sammanhållningen runt lojaliteter. Men begreppet är svårfångat. Svårt att bevisa, lätt att förneka. Bakom överraskande ställningstagande växer en känsla fram. Lojalitetsband anas. Även om begreppet oftast håller till i skrymslen som undviker offentligheten är det likafullt betydelsefullt.

Hur ser lojaliteterna ut på din arbetsplats? En lång rad olika former förekommer. Jag plockar fram några typiska exempel.

Först har vi ledarskapet som baserar sig på siffror och handfasta dokument. Även lojaliteten kan formaliseras. Skrivelser skickas runt till varje medarbetare. Med sin namnteckning ska de garantera sin lojalitet. Papper som undertecknats inger respekt. Vad kan de användas till?

Andra exempel är när en mindre grupp känner sig manad att ta större ansvar. De svetsas samman av insikten om gemensamma intressen. Stöttar varandra i arbetet att driva utvecklingen i önskad riktning. Lojalitetsband har blivit ett viktigt verktyg i organisationsförändringen.

Hur hanteras fallet när lojaliteten tycks sträcka sig över företagsgränsen? När ord och argumentering plockas upp utifrån och väger betydligt tyngre än den interna diskussionen. Visst måste det finnas en öppenhet för idéer utifrån men lojalitetsband utanför den egna organisationen måste ifrågasättas.

Låt oss lämna företagsperspektivet och istället närma oss lojalitet i mer allmänna termer. Vad innebär lojalitet? Varför visar man lojalitet?

Ett näraliggande och direkt svar är egenintresset. Lojalitet går att köpa för pengar. Hur ofta slås vi av tanken att den som får de där extra hundralapparna i sitt lönekuvert har att göra med lojalitet. Men inte bara krasst egenintresse styr lojaliteten. Utan större reflektion stöttar vi personer med stor pondus eller de som vi tycker har stort kunnande. Ställer oss bakom auktoriteter. Varför är det så lätt att gömma sig bakom en plikttrogen lojalitetsfasad? Låta märkliga beslut passera. Trycka tillbaka känslan att den inslagna vägen leder fel. Opposition kan kosta. Konflikt skapar obehag.

Med starka lojalitetsband minskar utrymmet för ifrågasättande och protest. Alternativet är är att lämna gruppen eller arbetsplatsen. Rösta med fötterna som man brukar säga. Personalomsättning och möjligheterna till intern diskussion hänger ihop.