Arbete – politikerspåret

Synen på arbete lockar fram höjt tonläge i debatten. Argument plockas fram. Beslut ska underbyggas. Samband som påvisas är svåra att motbevisa. Men sammanhangen är komplexa. Medvetet eller omedvetet hamnar frågor av betydelse utanför debattens radar. Hur kan det som utelämnas från argumentationen identifieras? Greppa hela effekten. Kan vi nå vidare från enkla samband av typen orsak-verkan.

Friserat-skyddsnät

För några år sedan skördade Moderaterna framgångar med “arbetslinjen”. De appellerade till något djup rotat. I ett gammalt talesätt heter det “Den som inte vill arbeta ska ej heller äta”. Alla ska vara med och bidra. Ingen ska åka snålskjuts. Argument som gick hem i stugorna. Men många effekter av de beslut som fattades hamnade aldrig i diskussionens agenda. Nu när vi har facit börjar följderna som aldrig diskuterades bli synliga. Arbetsförmedlare blir kontrollanter. Ersättningar som minskar eller försvinner. Skyddsnäten för de som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet avvecklas. Individualism och intolerans sprids. Arbetslinjens tilltalande fasad hade en mörk baksida. Samhällsklimatet har blivit kyligare.

köpglädje

Nu görs utfästelsen att arbetslösheten ska ner på nivåer som gällde för 30 år sedan. En argumentation som alla kan hålla med om. Lägre arbetslöshet är bättre! Frågan blir istället vilka beslut som tas och vilka samhällseffekter som blir följden. Behöver fler jobb skapas? Reflexmässigt svarar vi ja på frågan. Följden blir åtgärder som stimulerar företagsvärlden med olika former av bidrag. Sänkta lägstalöner. För att få snurr på ruljansen behöver behov skapas! Stannar vi upp och försöker se bortom den första reflexen finns alternativ. Vi måste ifrågasätta vad som produceras. Inte fastna i jobbskapande för dess egen skull. Är det försvarbart att öka produktionen när dess klimatpåverkan skapar stora problem för kommande generationer. Här finns en annan väg att gå. Dela på de befintliga jobben på ett bättre sätt.

När argumentationen lyfter fram behovet av förändring måste varningsflagg höjas. Visst kan det finnas behov av förändring men det kan ske på många sätt. Beslut som tas idag för att lösa samtidsproblem kan i framtiden skapa helt andra och svårare problem.

Bilderna är hämtade här

Posted in Arbete | Leave a comment

Helikopterpengar

Helikopterpengar är ett relativt nytt begrepp. Uttrycket ska ge en visuell bild. Tänk dig riksbankschefen Stefan Ingves sittande vid spakarna på moder Sveas nyinköpta blågula helikopter. Fullastad med sedelbuntar direkt från tryckpressarna i Tumba av den nya valören tvåhundra. Där sitter han, Ingves, från sin svävande upphöjda plats och blickar ut över den svenska befolkningen. Med jämna mellanrum öppnar han en lucka i helikopterns lastrum. Ut strömmar sedlar som sprids för vinden och fördelas jämt över de svenska hushållen.

Ett annat sätt att fylla begreppet helikopterpengar med innehåll är uttrycket “QE for the people”. En direkt jämförelse med det etablerade penningpolitiska verktyget QE. QE eller som det heter i svensk översättning “kvantitativa lättnader” används av en lång rad centralbanker. De går in på andrahandsmarknaden och köper upp tillgångar för nyskapade pengar. Den uttalade avsikten är att genom nedsippringseffekten ska hela ekonomin stimuleras. Nyinvesteringar öka och sedan i nästa steg få fart på konsumenternas efterfrågan. Dessa effekter har dock uteblivit. Däremot har den ökade köpkraften på andrahandsmarknaden drivit upp tillgångspriserna. De lyckligt lottade med tillgångar har ökat sin förmögenhet. Istället för de traditionella QE som stimulerar en liten grupp aktörer på kapitalmarknaden ska helikopterpengar tillfalla alla, QE for the peple.

En konkret tillämpning av helikopterpengar föreslås av nationalekonomerna David Domeij och Tore Ellingsen i en artikel som publicerades för några veckor sedan i DN. De föreslår en betydande utbetalning till alla hushåll. En engångssumma som politikerna kunde komma överens om i samförstånd. Vad vill de uppnå? Få till en expansiv politik. Öka penningmängden. Resonemanget bygger på några enkla samband. Hushållen spenderar sin ökade tillgång på kontanter. Efterfrågan höjs och produktionen stimuleras. Lediga resurser tas i anspråk. Inflationsmålet kan nås.

Kan idéerna användas i ett vidare perspektiv? Det menar Adair Turner tidigare chef för den brittiska finansinspektionen. I sin nya bok “Between debt and the devil” förslår han att centralbankerna kan finansiera den offentliga sektorn genom att skapa pengar. Historiskt finns många exempel på sambandet mellan ökad penningmängd och inflation. Även om inflationsrisken är uppenbar menar Turner att storleken på penningtillskottet kan hanteras och därmed eliminera inflationsrisken.

En variant på iden att låta centralbanken finansiera den offentliga sektorn är det innovativa förslaget att låta ECB, den europeiska centralbanken, finansiera flyktingkrisen. Fördela betalningar utifrån antalet flyktingar som tas emot. Då skulle kvot-diskussionerna tystna och belastningen på hårt ansträngda statsbudgetar minska. Den uppkomna situationen hanteras tillsammans via EU. Gemensamhetstanken stärks. Förtroendet för europa-tanken och ECB växer.

Posted in Pengar | Leave a comment

Enhörningar och enbeningar

En höjdare inom Microsoft, Satya Nadella, varnar för enhörningar. Startups som värderas till över en miljard dollar. Företag vars affärsidé lockar till sig penningstinna investerare och där priset trissats upp. Nadalla hävdar att större delen av dessa företag kommer att få det svårt. Upp till 90 procent går mot en osäker framtid. Risken är uppenbar att de ofantliga summor som pytsats in går förlorade.

På en annan nivå pengamässigt men likafullt med osäker framtid är företag som jag vill kalla enbeningar. Företag som står och faller med en ide. Hänger upp hela sin existens på ett intäktsflöde ofta kopplat till en programvara. Företaget går “all in” för sin programvara som tros vara något utöver det vanliga. En riktig killer. Några få lyckas men majoriteten tvingas inse sin ides begränsning.

Även om programvaror inte är dagsländor så är livslängden begränsad. Arbetstidsmässigt kan programvarans livscykel beskrivas i några olika faser. Först har vi ide-fasen. Tankegångar som mejslas ut och ligger till grund för det fortsatta arbetet. Utvecklingsfasen är arbetsintensiv. Här ska idéerna översättas i fungerade programvara. När väl programvaran finns i produktion begränsas arbetsinsatsen till underhållsarbete. Över tiden skiljer sig kravet på arbetsinsats. Från inledningens intensiva utvecklingsarbete till underhållsfasens betydligt längre utsträckning i tiden men med begränsade krav på arbetstid. Även om programvaran varit framgångsrik så kommer tidpunkten när den fasas ut och ersätts av ny teknik.

bostonmatris
Ur ett marknadsperspektiv kan programvaran beskrivas med bostonmatrisen. Där x-axeln beskriver programvarans marknadsandel och y-axeln dess tillväxthastighet. Vi får fyra rutor. All programvara rör sig i samma riktning. Först har vi baby-stadiet. Programvaran har liten marknadsandel men hög tillväxt. Nästa stadium är stjärnan, hög marknadsandel och hög tillväxt. Tredje stadiet har fått namnet kassako. Marknadsandelen är fortfarande stor medan tillväxten är låg. I det sista stadiet är både marknadsandel och tillväxt låg. Programvaran avvecklas.

Inför vi tiden som en beskrivande faktor ser vi att både kravet på arbetsåtgång och marknadsframgång följer ett mönster. Programvaran har en livscykel. Poängen är då att företag som bygger sin organisation runt en programvara också kommer att följa med programvaran när den avvecklas.

Naturligare är att bygga organisationen runt medarbetarnas olika typer av kunnande. Men kunnande är färskvara. Den måste hela tiden hållas vid liv, förnyas och utvecklas.

Posted in Organisation | Leave a comment