Funderingar och fantasier

Framför mig på köksbordet ligger kartbladet “Fritidskarta I20 Södra”. En av tre orienteringskartor som ingår i årets upplaga av “Skoj på hoj“. Cykelorienteringen som blivit min favorit. Den ökar motivationen att komma ut och undersöka okända delar av staden och dess omgivningar. Allt på lämpligt cykelavstånd. Dagens övning blir att bege sig till gammal militär terräng, läsa kartan och pricka av några kontroller. Väl på plats finner jag att överensstämmelse mellan kartbild och verklighet inte är hundraprocentig. Tilltagande skumögdhet eller bristande kartläsning? När jag prickar av den femte kontrollens bokstav känner jag mig nöjd. Det får räcka.

Hemvägen går via stadens centrum. Byggkranar i arbete. Det omdebatterade äventyrsbadet börjar ta form. Här har vi också det i mina ögon märkliga bostadsbyggandet på Utopias tak. Visst finns behov av bostäder i en växande stad men placeringen känns både omständlig och dyr. Jag har svårt att släppa tanken på valet av plats. Kan metoden “5-x-varför” bidra till förståelsen? Ställa frågan “varför” upprepade gånger och därmed komma närmare grundorsaken. Vi gör ett försök.

Första frågan blir – varför denna placering – och svaret är inte speciellt svårt. Bakom byggjobbarnas aktivitet på Utopias tak ligger ett beslut. Här kan naturligtvis följdfrågorna ställas. När togs beslutet och av vem. För att inte hamna på avvägar undviker vi dessa sidospår och går vidare i varför-kedjan.

Frågeställning nummer två – varför togs detta beslut – är inte heller speciellt svårbesvarad. Jag tror ingen protesterar när jag påstår att beslutet grundar sig på marknadsbedömningar.

Tredje ledet i vår tankekedja blir då – varför görs denna marknadsbedömning – och här är svaret inte längre lika entydigt. En viktig del i marknadsbedömningen är hur efterfrågan ser ut. Hur den utvecklats och vilka trender som kan iakttas. Här har vi också förväntningar på framtida efterfrågan.

När vi ställer de fjärde frågan – varför denna efterfrågan – blir svaren spretigare. Runt efterfrågan finns många aspekter. Jag ska dock hålla mig till den monetära sidan. Efterfrågan kan alltid översättas i pengar. Ett pris som en konkret köpare är beredd att betala. Är köparens börs välfylld eller om betalkortet backas upp av stora kontotillgångar har vi en typ av efterfrågemönster. Det ser helt annorlunda ut om tillgångarna är begränsade. Efterfrågan påverkas av inkomstfördelningen. Återvänder vi från “5 x varför” till Utopias tak känns metoden omständlig. Varför inte direkt konstatera att det finns köpare till dessa dyra bostäder. Insikten är dock att det krävs en rejäl snedfördelning av inkomsterna för att projekt av den typen ska vara intressant.

Inför den femte frågan – varför denna inkomstfördelning – återvänder tankarna till orineteringen och gamla militärer. Jag gör halt.

När jag åter sitter hemma vid köksbordet kan jag summera dagens uppgift. Ytterligare fem kontroller avklarade på kartbilden över I20-området. På den samhälleliga kartbilden kan jag efter fyra varför och en obesvarad fråga ringa in en första betydelsefull kontroll, inkomstfördelning. Inkomstfördelningen är en grundläggande parameter. På ett övergripande plan påverkar den samhällets resursfördelningen. I den konkreta vardagen tar den sig uttryck i dyrbart bostadsbyggande på Utopias tak.

Gatubilden här i Umeå har fått ett nytt inslag. Utopias nybyggda och påkostade fasad har kompletteras med tiggare. Vid ingången till välbesökta butiker sitter de hopkrupna med sin pappmugg och hoppas på ett bidrag. När jag passerar känns ett lätt obehag. Varför skräms jag av tiggarnas närvaro? Hur ska jag förhålla mig? Tiggeri passar dåligt in i min samhällsbild? Om obehaget ska övervinnas måste det nya inslaget i gatubilden kopplas samman med en förklaring och ett sammanhang som för mig verkar trolig. Låt oss göra en fiktiv resa till destinationer med olika tankegångar.

När vi anländer till den första näraliggande stationen läser vi på hållplatsskylten, Förnekande. Avståndstagande och förnekelse är lätt att ta till. Det vi ser är inte tiggeri utan något annat, organiserad brottslighet. Gatubildens tiggare är fotfolket i kriminella gäng. De tillhör inte samhället. Tankegångarna känns långsökta och konspiratoriska. Trots det finns anhängare. En som gett uttryck för förnekelsens åsikter är den kände umeåprofilen Lennart Holmlund. Kommunalrådet skapade stora rubriker när han på sin blogg förklarade att tiggare kör omkring i fina bilar och snattar oxfile. Följer vi denna tanketråd uppstår dock problem med förklaringsvärdet. Varför ska kriminella sitta i timtal och tigga? De ynka mynt som hamnar i pappersmuggen är begränsade. Här finns inget att hämta för kriminella ligor. Förklaringen kan inte övertyga.

Resan går vidare. Det börjar mörkna när vi närmar oss nästa anhalt. Ortsnamnet skrämmer. Förintelsen. Vem vill stanna här? Trots det motbjudande namnet ser vi flera välbekanta personer som stannat upp vid denna orsaksförklaring. Bli av med tiggeriet genom bekämpande av tiggarna. De ska kriminaliseras och landsförvisas. Är det vägen att gå? Radera bort tiggarna från samhällsbilden. Göteborgsprofessorn Bo Rothstein är en som gjort halt vid denna förklaringsmodell. Han vill förbjuda tiggeri. Men går det att lagstifta bort? Vart ska de ta vägen? Fängelser, kriminalitet? Kriminalisering av tiggeri får också stöd av sverigedemokraten Jimmie Åkesson. Han vill gå ett steg längre, stänga gränsen. De ska inte släppas in i Sverige. Fortsätter man på dessa tankegångar börjar det bli obehagligt. Vi anar att Åkessons mindre nogräknade kusiner står beredda att hjälpa till med rensningen av gator och torg. Hemska tanke! Mitt obehag inför tiggaren vid Utopias ingång löses inte med kriminalisering. Obehaget kommer av att jag ser en medmänniska i tiggarens roll. En som dragit samhällets nitlott.

Vi lämnar skymningslandet och fortsätter resan. Det uppstår en diskussion bland mina medresenärer. Någon vill vända på resonemanget. Inte se det ur tiggarens perspektiv. Lämna det individuella och istället betrakta tiggeri som ett samhällsfenomen. Se det som en värdemätare i samhället. Vilken möjlighet dess medlemmar har till försörjning. En sista desperata utväg när alla dörrar är stängda. Andra argument som förs fram är den höga arbetslösheten. Ett stort spöke som går runt i de flesta av Europas länder. Vi har också en samhällelig inkomstfördelning där allt mer av samhällets resurser samlas i det översta skiktet. Argumenteringen fortsätter. Jag har svårt att koppla de övergripande begreppen till min konkreta situation här på torget i Umeå. De ger ingen vägledning och förklaring.

Jag väcks ur den fiktiva resan när tiggaren tittar på mig med vädjande ögon. När jag passerar den utsträckta pappmugg får tian som blivit liggande i min jackficka bli mitt bidrag. En växelpeng från mitt senaste inköp på Akademibokhandeln. Någon lösning är det inte men stegen på hemvägen känns lite lättare. Men oron och obehaget finns kvar.