Funderingar och fantasier

På kvällarna är TV:n i vardagsrummet för det mesta igång. I brist på annat meningsfullt händer det att jag blir sittande i min sköna gungbara fåtölj som passiv TV-konsument. Inslag och tankegångar passerar revy. Någon enstaka gång fastnar de i det grovmaskiga nätet. Ideer som inte vill släppa greppet och förpassas till gårdagens diffusa massa utan gör sig påminda. För mig är ett kort inslag i Västerbottensnytt om “Läkaruppropet” en sådan sak. Du kan ta del av inslaget här.

I mitten av juni formulerade två läkare sina tankar om sin vardag under rubriken “Läkaruppropet”. De är oroliga för den utvecklingsväg sjukvården tagit. Patientens behov är inte det självklara fokuset. Tiden för patienter minskar medan administrationen ökar. Uppropet har fått stort genomslag. När jag ger det mitt stöd blir det som nummer 8465. Här kan du läsa uppropet och även bli en av undertecknarna.

Min erfarenhet av situationen inom sjukvården är begränsad. Den sträcker sig till några enstaka besök och andrahandsuppgifter som presenteras i media. Där är exemplen många. Några artiklar kan du hitta här, här eller här. Då erfarenheten är begränsad har jag inget att tillföra diskussionen om konkreta förhållanden. Däremot vill jag lyfta fram några allmänna reflexioner. Tankarna bakom “Läkaruppropet” är även giltiga för övrig offentliga verksamhet. En annan debatt “Vinster i välfärden” måste också enligt min mening handla om hur vi ska arbeta inom sjukvård, skola och omsorg.

Under några årtionden efter kriget växte den offentliga sektorn. Kritik hördes. Den var kostsam och hade en byråkratisk organisation. Medborgarna behandlades stelbent. Svaret blev New Public Management (NPM). Centralt för NPM är fokus på ekonomi och effektivitet. Mål- och resultatstyrning infördes. Gränsdragningen mellan politiker och tjänstemän skulle bli tydligare. Cheferna skulle få ökat ansvar och styra mot mål. Men mycket tyder på att målstyrning har blivit detaljstyrning. Det utarbetas policys som ska följas. Mängder av regler och detaljinstruktioner införs. Bakom ord som kvalitetssäkring döljer sig detaljstyrning. Till och med upprättandet av individuella mål är ett sätt att detaljstyra på lägsta nivå. Allt med avrapportering och uppföljning. Arbetsglädjen havererar. Det blir oundvikligt att detaljstyrning hamnar på kollisionskurs med det som borde vara verksamhetens verkliga mål. Diskussionen får inte stanna vid gränsdragning mellan politiker och chefstjänstemän. Hur ska det se ut på gräsrotsnivå? Visst måste det finnas en tro och tillit till de som utför verksamheten.

Hur växte sjukvård, skola och omsorg fram? Uppenbart kunde inte marknaden tillhandahålla dessa tjänster. När behovet var uppenbart och marknadskrafterna misslyckades fick verksamheten organiseras via den offentliga sektorn. Nu när funktionen försöker skjutas över till marknaden är det inte bara historilöshet utan argumenteringen bygger också på felaktiga tankemodeller. Men det räcker inte med att bara säga nej till “Vinster i välfärden”. Vad som också behövs är en diskussion om hur offentlig verksamhet ska bedrivas. Vad är utgångspunkten? Fundera en stund! Visst måste patienten vara det självklara fokuset för sjukvården. Organisationen borde utgå från denna självklarhet. Hur ser det ut för skola och omsorg? När kommer läraruppropet och omsorgsarbetaruppropet?

Sommarmånaden juli förknippas vanligen med semester, värme och utomhusvistelse. Några veckor varje år då tillvaron har fler valmöjligheter än jobbandets grå vardag. För mig är det annorlunda. Pensionsåldern har infunnit sig. Både hår och skägg har antagit en ljusare ton. Valmöjligheterna ligger öppna inte bara i juli. Inte helt lätt efter mångårig inrutad tillvaro. Det finnas dock en hel del arbete i stugan. Årets projekt är målning. Ett fönster några dörrar och utomhusmöblerna är föremål för bearbetning med skrapa och pensel. Jobbet går bra. När många bidrar så kommer projektavslutet snabbt. Å tur är väl det. För myggen hade bestämt sig. De nöjer sig inte att med sitt surrande störa ut sommarprataren i P1 utan testar också mitt känselsinne i nacke, panna, öron och anklar med sina spetsiga vapen. Biologisk mångfald i all ära men måste de samlas på min sommarstugetomt när jag ska måla.

Om sommartider för mig förknippas med utomhusmöbler så är de av ringa intresse förutom några få i min bekantskapskrets. När de gör en utflykt och kommer på besök är möblerna användbara för en stunds avkoppling. Sommartider är också Almedalsveckan. En tradition från Palmes dagar som under sin sommarvistelse på Gotland inte kunde hålla sig utan måste hålla tal. Till en början fick ett lastbilsflak bli talartribun. Nu har Almedalsveckan växt till något stort. Alla partiledare samlas. Beteckningen “politiker på grönbete” passar in. Massiv mediabevakning. Frågan som infinner sig är vilka alternativ som finns eller snarare om de finns. Alla partier verkar samlas i mittfåran. För mig är politik insikten att det finns gemensamma värden som måste bevakas och rättas till om utvecklingen tar ohälsosamma vägar. Politik har tyvärr blivit röstfiske. Röster köps med skattesänkningar och därmed också avveckling av det gemensamma. Något som däremot består är den gröna sommarfärgen. Därför får pensionären och förra språkröret för miljöpartiet Birger Schlaug sista ordet om Almedalsveckan. Här skriver han fyndigt om Löfven.

Nu är sommaren inte bara myggor och politiker. Även om vissa likheter kan iakttas. Både myggor och politiker kan höras på långt håll. Myggornas inande och politikers ordsvada är lätt att känna igen. Myggor blir speciellt aktiva innan regnet kommer. På något underligt sätt anar de förbättrade möjligheter för artens fortbestånd. Samma sak kan sägas om politiker inför stundande val. Sommartider är också cykling. Något som jag måste rekommendera är “Skoj på hoj!” En cykelorientering innanför stadsgränsen. Fasta kontroller är utplacerade runt om i staden. Nu när jag hittat fram till några av årets kontroller så inser jag vilken liten del av staden som är kända marker. Skulle rörelseschemat som normalt gäller ritas in på en karta så blir det väldigt ensidigt. Stora delar förblir okända. Med orienteringen hittar man mål även i de delar av staden som aldrig besöks. Förutom stadskännedom ger cykelturerna också motion. Nödvändigt för att inte allt sommarfikande ska lämna outplånliga spår.

Det är tre år sedan boken “Jämlikhetsanden” kom ut. Boken väckte stor uppmärksamhet. Några tog till sig bokens budskap medan andra försökte hitta luckor i argumenteringen. Vad var det i bokens budskap som rörde om i debatten? Författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett pekar på samband mellan inkomstskillnader och en rad andra faktorer i samhället. Sitt underlag hämtar de från öppna datakällor framför allt FN-statistik. Uppgifter som bland annat hälsa, livslängd, drogmissbruk, våld och social rörlighet paras ihop med skillnader i inkomst. I diagram efter diagram placeras olika länders uppgifter in och visar en tydlig bild. Ökade inkomstskillnader är relaterade till negativa samhälleliga konsekvenser. Bokens genomslag tyder på att jämlikhet engagerar.

För mig känns slutsatserna självklara. Om samhället ska fungera måste skillnaderna begränsas. Frågan är snarare hur? För andra verkar däremot ordet jämlikhet vara tabubelagt. De som har svårt med bokens slutsatser ser inga problem med skillnader. Istället utgör de viktiga ekonomiska incitament som måste finnas och är positiva. De är själva drivkraften bakom utvecklingen och tillväxten. Argumenteringen med ekonomiska incitament kan dock ifrågasättas. I boken “Drivkraft” pekar författaren Daniel Pink på försök där pengar som motiv kan vara hämmande för kreativiteten. Med miljöproblematiken håller synen på tillväxt att svänga.

Hur stora är inkomstklyftorna? Vilken uppfattning har vi om jämlikheten i samhället? Följande video från Aftonbladet visar att skillnaderna är betydligt större än vad de flesta tror. Av denna undersökning verkar många ha en skev bild av verkligheten. Varför? Saknas jämlikhetsfrågor i den mediala diskussionen? Är mediabevakningen av samhället utifrån ett jämlikhetsperspektiv åsidosatt eller rent av felaktig?

För en månad sedan kom OECD med en rapport där det tydligt framgår att klyftorna ökar mest i Sverige. Från att ha varit världsbäst på jämlikhet hamnar vi idag först på 14:e plats. En utveckling som är oroande. Även i de flesta andra OECD-länderna ökar skillnaderna. En process som tog sin början på 1980-talet. Några förklaringar som förts fram i debatten är globaliseringen och avregleringarna. Kapitalrörelser känner inte längre några gränser. Andra förklaringar är högervridningen inom politiken som inleddes med Thatchers regeringsperiod i Storbrittannien och Reaganeran i USA. Liberalisering och skattesänkningar. Här på hemmaplan har moderaterna under Reinfeldts ledning firat “triumfer”. I en några år gammal undersökning hittade jag följande diagram. Den visar att skattesänkningarna gynnat de som befinner sig på de översta pinnarna i inkomststegen.

Fyra till antalet lika stora grupper. Placeringen är beroende på inkomst. De med minst inkomst är placerad i första stapeln och de med högsta inkomsterna längst ut till höger. Stapelns höjd visar andelen av skattesänkningarna. Fjärdedelen med de högsta inkomsterna har tagit hälften av skattesänkningen. Här kan vi verkligen använda uttrycket “Politik gör skillnad”!

Större skillnader skapar spänningar. Samhällsklimatet blir hårdare. Otryggheten breder ut sig. Det är ingen utveckling jag anser önskvärd. I “Jämlikhetsanden” visas det med följande diagram:

Vi kan se att i samhällen med större klyftor är både antalet mord och antalet fångar större.

Ökade inkomstklyftor påverkar också efterfrågan. Med en tjockare börs är marknadsinflytandet större. Ojämlikheten snedvrider efterfrågan och därmed också produktionen. Lyxvaror produceras istället för att tillgodose grundläggande behov.

Hur har vi det med samhällsorganisationen? Å ena sidan blir det allt större inkomstklyftor och å andra sidan ökar arbetslöshet. Här behövs kreativitet och nytänkande! För visst är det dags att bättre dela på både inkomster och arbete?