Funderingar och fantasier

Jag kan inte hålla mig. Det är inte en fundering utan snarare en fantasi. En fortsättning av arbetslinjen in i framtidens sköna värld. Där det verkligen lönar sig att arbeta. Samhällsproblemet arbetslöshet har flyttats ner på individplanet. Där arbetslöshetens orsaker och bekämpande hittas i individuella incitamentsstrukturer. Individen ska ges motivation att söka sig bort från arbetslösheten. Så ska problemet med arbetslöshet lösas. Så låt oss börja.

En svår nöt att knäcka är matchningen mellan de som behöver arbetskraft och de som har tillgången. En tungrodd administrativ apparat vill vi inte ha. Varför inte tydligt visa vilka som har tillgång till ledig arbetskraft. Vad kan vara lämpligare symbol än en sol. Tecknet för evig energi. Ett märke som fästs till vänster på jackan eller det ytterplagg som den arbetslöse bär. Naturligtvis skulle det vara obligatoriskt. Det skulle gälla alla som är arbetslösa. Tänk hur lätt det skulle vara med matchningen mellan lediga uppdrag och arbetssökanden.

Å ena sidan har vi de som behöver hjälp med diverse enklare sysslor när tiden inte vill räcka till. Det kan vara städning, barnpassning eller varför inte ta hand om hunden när arbetet kräver en tids frånvaro. På den andra sidan har vi alla de som bär märket och är en ledig resurs. De som behöver assistansen kan gå direkt utan omständlig byråkratisk process via arbetsförmedlingen. Endast ett minimal avrapporteringsförfarande behöver ta vägen förbi arbetsförmedlingen. För att stimulera behovet av dessa hemsysslor ska naturligtvis alla som använder dessa lediga resurser ha rätt till avdrag. Ett nytt och utvidgat RUT-avdrag. Ett erbjudande om jobb kan naturligtvis inte nekas. Det är motivationen att arbeta som ska stimuleras. Därför måste avvikelser motarbetas.

För de som nekat ta ett tillfälligt påhugg tre gånger införs en obligatorisk utbildning. En helt ny typ av internatkurser där en likartad syn på arbetet ska hamras fast. För ändamålet är de nerlagda kasernområden som ännu inte fått en alternativ användning idealet. Där finns byggnaderna. Där finns logementen med logimöjligheterna. Där finns de tjocka väggarna med disciplinen inmurad. Där har vi också det omgärdade området och kasernvakten som bevakar in och utfarten. Avsikten med internaten är en omskolning av den felaktiga inställning som förekommer till arbete.

Vad ska vi då göra med de som inte tillägnar sig den rätta inställningen. De envisa och obildbara. Naturligtvis måste det finnas en plan för dessa arbetsskygga. Den slutliga lösningen på arbetslösheten utifrån ett individualistiskt perspektiv blir uppförandet av en helt ny typ av byggnader på de gamla kasernområdena. De placeras centralt så alla hålls medvetna om allvaret. De hopplösa fallen. De som envisas med att inte ta till sig motivationen och se arbetet som sin samhälleliga plikt. De får inträdesbiljett till dessa nya uppförda byggnadsverk som utstrålar både styrka och kompromisslöshet. Bland de intagna på internatkursen går rykten om vad som döljer sig bakom dessa väggar utan fönster. Ingen som en gång passerat in har kommit tillbaka och kunnat berätta vad som döljer sig bakom dess väggar. Enda ledtråden vad som döljer sig bakom den mäktiga ingången är en skylt. På den står det “Arbeit macht frei”. Den slutliga lösningen på arbetslöshetsproblemet.

Låt oss skyndsamt återvända från de oroande och obehagliga fantasierna. Fantasierna väcker funderingar och frågor. Är arbetslöshet ett individuellt problem? Tanken måste överges. Utvecklingen är likartad i alla utvecklade länder. Samhällen där stora delar av befolkningen ställs utanför gemenskapen då de är arbetslösa. Vi har hamnat i ett två-tredjedels samhälle. Samhället består endast av två tredjedelar av befolkningen. Den del som har arbete. Arbetslösheten måste betraktas från ett samhällsperspektiv. Det finns nog anledning att återkomma till frågeställningar runt arbetsmarknaden.

Arbetslinjen har fått en framträdande plats i den politiska debatten. Argumentet “Det ska löna sig att arbeta” har upprepats inte bara av moderater utan finns även med i den socialdemokratiska argumenteringen. När jag läser Mona Sahlins avskedstal som partiledare och hennes syn på hur partiet måste förnyas är hennes ordval och formuleringar som om de var direkt hämtade från Anders Borg. Jag citerar.

Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:
Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
Det ska alltid löna sig att arbeta.
A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
Fler jobb går före större ersättningar.
Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit?
Mitt svar är nej.

Den politiska mittfåran är bred. De som ses i TV rutan eller får utrymme i media är eniga. Arbetslinjen lanseras som lösningen när samhällsfogarna knakar. Det centrala är tydligare incitament. Större skillnad mellan lön från arbete och ersättning från arbetslöshetskassan. Det ska löna sig att arbeta.

Men låt oss stanna upp en stund och granska utvecklingen. Hur har arbetsmarknaden förändrats? En faktor jag vill lyfta fram är arbetslösheten. Tittar vi på utvecklingen från 60-talet fram till idag finns ett tydligt mönster. Från 60-talet och fram till början av 90-talet låg arbetslöshetssiffrorna och pendlade runt 2 procent. Men i början av 90-talet händer något markant. Då fyrdubblas siffrorna och därefter har arbetslöshetssiffrorna legat på en helt annan nivå än tidigare. Vi har gått från ett läge med låg arbetslöshet till ett läge där uppemot var tionde är utan arbete.

Argumentet “Det ska löna sig att arbeta” känns felaktigt när det finns en betydande arbetslöshet. Motivationen hos den enskilde skapar inte arbetstillfällen. Däremot skapar argumentet otrygghet. Börjar det pratas om varsel på arbetsplatsen kommer oron krypande. För den som redan drabbats är den ekonomiska förlusten stor och desperationen knackar på dörren. Ser man till hur arbetsmarknaden utvecklats är det helt andra frågeställningar som borde diskuteras. En sådan fråga är arbetstiden. Det är nu 40 år sedan 40-timmarsveckan genomfördes. Trots stora produktivitetsökningar är arbetstiden oförändrad.

En annan tendens som blivit tydlig är kapitalinkomsternas allt större betydelse. Vi är många som på nära håll kunnat iaktta stora vinster i villa- och lägenhetsförsäljningar. På aktiemarknaden har vi sett exempel på hur enorma inkomster skapats. Kapitalinkomster spelar en allt större roll medan inkomst av arbete fått mindre betydelse. På nätet hittar jag följande diagram som visar arbetets del av inkomstfördelningen.

Det är nationalekonomen och nobelprisvinnaren Paul Krugman som satt samman diagrammet. Här ser vi också ett mönster. Fluktuationerna är stora fram till slutet på 80-talet men därefter är arbetets del kraftigt avtagande. I den totala inkomstfördelningen spelar arbete en allt mindre roll.

I detta perspektiv känns uttalandet “Det ska löna sig att arbeta” malplacerat. Utvecklingen pekar istället på att kapitalinkomster tar en allt större del av vår gemensamma kaka. Samhällsförändringen pekar på att det inte lönar sig att arbeta.

När arbetslinjens argument “Det ska löna sig att arbeta” används som underlag för att försämra samhällets skyddsnät skapas något annat. Vi får ett samhälle med allt större klyftor. Vi får ett samhälle där tryggheten minskar. Vill vi ha det så? Enligt min mening används arbetslinjens argument för att ta beslut som går i helt fel riktning.