Arbetets mening

Efter ett mångårigt arbetsliv har jag hamnat vid sidan av i pensionärslivets arbetsbefriade tillvaro. Det goda är att få varva ner, sänka tempot, inga tider att passa. Det inrutade har öppnats upp, ger större valmöjligheter. Men omställningen är inte helt lätt, den ställer krav. Ersätta lönearbetets påtvingade tvångströja med aktiviteter som känns angelägna. Myntets andra sida är att befinna sig på det ändliga livets upplopp. Tvingas lämna tillbaka de förmågor som man tilldelats under uppväxten. Men det kunde varit värre. En tacksamhetens tanke riktas till de som engagerade sig och stred för genomförandet av en allmän pension. De gjorde min nuvarande tillvaro möjlig.

När jag inte längre tillhör arbetslivet får kontakten med samhällets produktiva sida bestå av skildringar av dagens verklighet bland de som håller igång hjulen. Framför mig har jag boken “Arbetets mening” av David Eklind Kloo. Boken baseras på sju intervjuer med personer från olika arbetsplatser och med helt skilda arbetsuppgifter. Intervjuerna kompletteras med utvikningar och reflektioner.

Vi får ta del av så skilda verksamheter som hemtjänstens dagliga frågeställningar och spelutvecklarens helt annorlunda tillvaro. Men författaren försöker fånga gemensamma beröringspunkter. En sådan beröringspunkt är att organisationernas övergripande mål avviker från samhällsnyttan. Det skapar problem för den dagliga arbetsglädjen. Ett tydligt exempel är butiksbiträdet som med sina detaljkunskaper inte ska hjälpa kunden hitta rätt i det överflödiga varuutbudet utan vikten läggs på merförsäljning. För visst finns någonstans i bakhuvudet tanken att aktiviteten, den tid som läggs ner ska leda till något som andra har nytta av. Organisationens krav på vinst utgör ett hinder.

När arbetet detaljstyrs uppifrån försvinner en viktig del för de som ska utföra arbetet, delaktighet och mening går förlorad. I boken finns ett exempel på lagerarbetaren som styrs av en mekanisk röst i sina hörlurar. Reaktionen blir en robotisering av arbetsdagen. Arbetsuppgifterna utförs på ett mekaniskt sätt. Arbetet blir ett tvång för att klara försörjningen. Viktig tid slösas bort. Går det att dra en linje mellan ytterpunkterna detaljstyrning/robotisering till autonomi och flow med totalt engagemang.

När jag läser boken slås jag av likheten mellan Taylorismen och dess praktiska tillämpning i Fordismen under 1900-talets början med nuvarande New Public Management (NPM). En viktig del i Taylorismen var uppdelning av processen i små korta arbetsmoment. Med specialisering och tidsstudier hitta arbetets kortaste tidsåtgång. Det kan jämföras med hemtjänstens tidssättning av de uppgifter som ingår i åtagandet. Men det är inte bara tidssättningen som känns igen. Bakom idéerna finns också kontrollbehovet uppifrån. Där Taylorismen var ett sätt att göra fabriksprocessen förutsägbar och planerbar på detaljnivå, så utvidgar NPM samma bakomliggande tankegångar till att gälla offentlig sektorn. Med statistik och rapportering uppåt av mätbara faktorer så kan arbetsprocessen förstås och kontrolleras även av den som inte är verksam på golvet.

Det finns också beröringspunkter mellan organiseringen av arbetslivet och förhållandet till naturen, respekt. Det måste finnas respekt för kunnandet och tron på att de som är längst ner utför jobbet på bästa sätt. På samma sätt måste synen på naturen vara fylld med respekt. Den ska inte utnyttjas maximalt utan förvaltas.

Det jag tar med mig av boken är behovet av nya organisationsformer. Men var finns alternativen?

Posted in Arbete, Arbetsmarknad | Leave a comment

Promenaden

Jag sitter på pallen intill ytterdörren. Det kräver en stunds förberedelse, koncentration, för att nå hela vägen ner till skorna. De ska knytas. Inget är självklart längre. Men de dagliga promenaderna tillhör fortfarande de dagliga aktiviteterna även om de blivit kortare. Tiden sätter orubbliga spår. Årstidernas återkommande växlingar kan man däremot lita på. De ligger fast. Så här års är utomhustermometern stadigt förankrad på plussidan. Snön är borta på mina upptrampade promenadvägar, så stavarna blir kvar i hallen.

Jag styr stegen upp mot IKSU-hallen, en av de vanliga rundorna. I uppförsbacken innan jag får syn på hallen höjs andningsfrekvensen. Promenadtakten sänks automatiskt. Jag får försöka koppla bort ansträngningen genom att styra tankarna i en annan riktning. Det är nu många år sedan jag gjorde bekantskap med Vilhelm Mobergs romaner. Något i hans texter var skrämmande, de skildrade skeenden över generationer, tidens oupphörliga rörelse och livets ändlighet. För några månader sedan var det dags att förnya bekantskapen med Mobergs texter. Denna gång i form av filmatiseringen av hans roman “Din stund på jorden!” som finns på SVT Play öppet arkiv, en serie i fem delar.

Berättarjaget i serien är svenskamerikanen Albert Carlsson. Han befinner sig i Kalifornien vid Stilla Havets kust där han gör ett slags bokslut över sitt liv. Medan han från sitt fönster ser vågornas eviga rörelse återvänder han ofta i tankarna till sin äldre broder Sigfrid. Han som så gärna ville leva men dog ung. Det är också Sigfrid som får uttala de smått magiska meningarna

Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!

En uppmaning som kräver eftertanke.

Om Mobergs uppmaning pekar på individens ansvar för valet av livsbana så är insikten från dagens corona-epedemi ett bra komplement. I dagens nätverkssamhälle är vi alla sammanlänkade, beroende av varandra. Virusets spridning ger oss insikten att vi är osynligt kopplade till varandra.

När jag passerar polishögskolans nybyggda lokaler väcks jag ur mina tankar av några kraftiga rop. Elever vid skolan tränar utomhus på handfasta ingripanden. Ett tecken i tiden. Vad finns runt hörnet när alla inte har samma möjligheter, skolsegregationen skenar. Vad händer när vissa pekas ut “de hör inte hit”. Klimatet hårdnar. Men det är inte bara politikernas ansvar utan vi andra är också delaktiga. Det är vi som förser politiker med makt. Jag ökar takten. Eftermiddagskaffet får bli promenadens belöning.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tre ekonomer

Är en nyorientering inom ekonomiområdet på väg? Tre ekonomer eller närmare bestämt tre kvinnliga ekonomer pekar på olika delområden som bör sättas under lupp.

Först har vi Stephanie Kelton, en av de ledande företrädarna för Modern Monetary Theory, MMT. Aktuell med boken som i svensk översättningen fått titeln “Underskottsmyten”. Det som MMT och Stefanie Kelton försöker lyfta fram är kunskap om penningsystemet. I boken går hon igenom ett antal myter. En av dessa är att behandla staten som ett hushåll. Vi måste alla hitta balansen mellan inkomster och utgifterna. Men denna restriktion gäller inte för staten i ett land med egen valuta. De sitter så att säga på sedelpressarna. Pengarna är ingen begränsning. Den statliga budgetrestriktionen är en myt. Nu i coronatider har vi sett tydliga exempel på att pengar inte saknas. Riksbanken har muskler att pumpa ut omfattande likviditet i systemet.

Penningutgivarens privilegier är verkligen en guldgruva för de styrande. Vad blir tillämpningen när polletten trillat ner? Ska de fortsätta som idag med att skicka ut färska pengar på tillgångsmarknaderna. Hålla igång efterfrågan på dessa marknader och driva upp priserna då tillgångar byter ägare. Bidra till en positiv utveckling för de som är aktiva på dessa marknader. Öka deras förmögenhet.

Om pengarna inte utgör någon begränsning så pekar MMT istället på reala resurser. Pengar kan enkelt skapas med en knapptryckning. Det är något helt annat med tillgången på kunnig arbetskraft, nödvändiga verktyg eller insatsvaror. Det är där vi har begränsningen.

När fokus flyttas från den monetära till reala sidan är steget inte långt till den andra ekonomen jag vill lyfta fram, Kate Raworth. För några år sedan kom hon ut med boken “Donut Ekonomi”, också den finns i svensk översättning. Hon försöker ge en bild av det ekonomiska området i en jämförelse med två cirklar, en yttre och en inre, liknande en munk. Den yttre cirkeln beskriver jordens ekologiska tak. Ett begrepp som påminner om de planetära gränser som tagits fram av Stockholm Resilience Centre och dess ledare Johan Rockström.

Den inre cirkeln utgör det social fundamentet. Det som är nödvändigt för en trygg och rättvis zon för hela mänskligheten. Mat, hälsa och bostad är grundläggande. Men också fred, rättvisa och jämlikhet behövs för en trygg värld. Utrymmet mellan den yttre och inre cirkeln är det område vi måste hålla oss till.

Hur skapas det som vi alla behöver? Ja, då kliver den tredje ekonomen fram, Mariana Mazzucato. Hennes bok “The value of everything” lyfter fram diskussionen om värde inom ekonomiområdet. Vad skapar värde och hur extraheras det. En gammal diskussion inom ekonomisk teori som åter behöver komma i fokus. Nu i coronatider har vi kunnat läsa om vad som bör prioriteras, samhällsviktigt verksamhet. Olika värdering utifrån ett samhällsperspektiv.

Efter andra världskriget fram till 70/80-talet gällde keynsianska tankegångar. Därefter tog chicagoskolans nyliberala teser över och blev helt dominerande. Är det åter dags för ett paradigmskifte efter femtio år med nyliberalism? Ja, då är dessa damer beredda att ge sina bidrag.

Posted in Ekonomi | Leave a comment