Beslut

Ibland ser man personer med handlingskraft. Det finns ingen tvekan i besluten. Korta ledningar mellan frågeställning och vägval. Det verkar gå så lätt. När jag blickar bakåt hittar jag något helt annat. I min erfarenhet finns nödvändigheten av knuffar för att ta steget från tanke över till handling. När jag satt med ett verkstadsjobb men ville något annat fick Facit-krisen bli knuffen att byta spår. Universitetslivets tidsbegränsade befattningar kom som en hjälpande hand för att ta mig in i datorvärldens labyrinter. Ett positivt byte. Eftersom handlingskraft hos mig varit en bristvara så känner jag en viss beundran när jag ser personer som visar prov på det självklara och lätta i vägvalen. Närhet till beslut.

Månntro är min vånda inför beslut, dess vikt, de är oåterkalleliga. Så när jag först såg uttrycket “besluten idag skapar morgondagens verklighet” fastnade det direkt. Dessa fem ord uttrycker något centralt. De poängterar vikten av dagens beslut för situationer vi kommer att hamna i. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig men avsikten ger en första indikation. Under resans gång kommer avvikelserna att uppenbara sig. Dags för nya beslut i tidens ständiga ström. Beslutsprocessen är det jag hakat upp mig på i denna fundering.

Lämnar vi det personliga och tar steget till ett övergripande plan så kan vi närma oss beslutsprocessen och dess underlag utifrån en tredelning. Politiker som bestämmer de gemensamma spelreglerna och tar sina beslut utifrån ett samhällsperspektiv. För affärsvärlden, marknadens stora aktörer är vinstmöjligheter allt överskuggande när besluten klubbas i slutna styrelserum. Den tredje delen är medierna som ska granska de övriga. Skapa diskussion och förmedla bilder av hur det ser ut i olika miljöer. Gräva fram missförhållanden. Denna tredelning är ingen självklar uppdelning. Gränsdragningen är rörlig, dynamisk.

Håller politiker på att outsourca sitt beslutsfattande? Frågan känns berättigad när man reflekterar över några utvecklingstendenser. Först har vi den omfattande privatiseringen som genomförts. Dels direkt där verksamhet skickats ut till privata aktörer på marknaden och dels indirekt då egen verksamhet i statliga och kommunala bolag ska bedrivas enligt marknadsmässiga principer. Det som kunde vara beslut utifrån en politisk värdeskala har flyttas över till marknadens enögda vinsttänkande.

Politikers beslutssituation förändras också på ett annat sätt. Runt de förtroendevalda finns en allt större grupp anställda med uppgift att bedriva politik, till exempel som politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, pressekreterare och kommunikatörer. Vi ser det som tendenser där politiker skjuter över beslut på experter. Inom ekonomiområdet får Riksbanken allt större oberoende och nu senast med coronan har Folkhälsomyndigheten fått träda fram. Politikerrollen förändras. Vad blir det kvar när så kallade experter tar över. En yta, ett skådespel, en politisk debatt där sakfrågor kommer i bakgrunden. Besluten fattas någon annanstans. Politikern fångas i PR-konsulternas rekommendationer. Demokratin desarmerad på innehåll.

En helt ny bransch har också vuxit fram för att påverka politiska beslut, lobbying. Marknadens aktörer ser bra utdelning på sina insatser om politiska beslut påverkas i viss riktning. Resurser ger inflytande. Tillsammans med tendensen att allt mer av tillgångarna samlas i toppen bildar en farlig front mot demokratin. Resursstarka personer, ska vi kalla dom oligarker, kommer in bakvägen till politiska beslut.

Traditionella medier är också satta under attack. När de stora internetaktörerna tar över annonsintäkterna är gammelmedia de stora förlorarna. Deras största intäktskälla går förlorad. Sammanslagningar, nedläggning av lokalredaktioner och höjningar av prenumerationsavgifter blir följden. Framtidsutsikterna är dystra. Vi blir allt färre som är beredd att betala för att behålla morgonrutinerna. Börja dagen med en kopp kaffe och samtidigt bläddra i dagstidningen. Frågan är om de stora sociala medierna kan och vill axla gammelmedias roll. Lämna kvartalsrapporter och tanken på börskurser för att lägga mer fokus på granskning av makthavare, såväl politiska som marknadsaktörer.

Medierna är också attackerade från ett annat håll. Bruna politiker eller snarare dess svans försöker med hot om våld tysta journalister som vågar uttrycka åsikter som går emot deras uppfattning. Allvarligt, speciellt med tanke på hur nuvarande politiska situationen ser ut.

Gränserna mellan politik, marknad och media är på väg att förändras. Det ser mörkt ut om alternativen står mellan marknadens totala utbredning och den bruna totalitarism. Hur tar politiker tillbaka mark från marknaden? Beslut för det gemensamma måste fattas utifrån behov inte vinstintressen. Sociala medier måste genomgå en stor omvandling om de ska axla gammelmedias roll. Inom marknadssfären behöver styrelserummen öppnas upp för mer demokrati och riskkapitalsters kortsiktiga beslut ersättas av hållbart miljömässigt tänkande.

Var finns hoppet? De unga sitter med kraften när de inser att dagens beslut blir deras framtid.

Posted in Demokrati, Ledarskap, marknader, Uncategorized | Leave a comment

Skolan

Framför mig har jag ett fönster ut mot föreningens parkering. En granne som jag varken känner till namn eller utseende försöker få bort snö och is från sin bil. Termometern visar på minusgrader. Ännu får vi uppleva vinterdagar även om de numera kommer först i december. Framför mig har jag också ett annat fönster. Skärmen på min dator utgör fönstret mot den värld som ligger utanför min direkta vardag. Den får ge svar på frågan vad som händer, ge fingervisningar vart vi är på väg. Min far läste dagstidningen och hans stund med radions nyheter var helig. I samma anda sitter jag framför skärmen. Finns det en nyfikenhet som går i arv.

I dagens fundering är det skolan som fångat mitt intresse. Vart är den på väg? Läraren Filippa Mannerheims artikel i Expressen verkar ha fått igång debatten på allvar. Vittnesmålen från de som arbetar inom skolan tyder på att situationen behöver ändras. I marknadsexperimentet inom skolområdet har Sverige gått längst ut på skalan och stannar också envist kvar när andra länder överger spåret. Sedan Chile 2016 avskaffade möjligheten för vinstsyftande skolor är Sverige ensam i världen om att tillåta ett sådant system.

Det är nu snart trettio år sedan riksdagen tog beslutet att skolorna skulle ut på marknaden. Då handlade argumenteringen om effektivitet och frihet. Konkurrens skulle skapa effektiviseringar. Det fria skolvalet skulle flytta beslut till elever och deras föräldrar. Ge större valfrihet. Skolpengen var tekniken med vars hjälp förändringen kunde genomföras.

Nu börjar utfallet bli allt tydligare. Pisaundersökningarna slog larm, kunskapsnivåns utveckling pekade tydligt i en negativ riktning. Marknadsmekanismerna skulle se till att dåliga skolar rensas ut. Förvisso gick John Bauer koncernen i konkurs för ett antal år sedan. Med resultatet att elva tusen elever stod utan skola. Var det tänkt att dessa elever skulle offras på marknadens altare? Nu har de flesta privata aktörer inom skolområdet lärt sig den rätta affärsmodellen. Med riktad marknadsföring mot lättundervisade och självgående elever kan lärartätheten begränsas. De utnyttjar allmänna sportanläggningar och bibliotek för att minimera lokalkostnaden. När sedan kommunerna står där med elevunderlaget som kräver mer och behöver få tillskott i resurstilldelningen så ska också friskolorna få samma ökning av skolpengen. Segregering är själva poängen.

I affärsmodellen verkar också goda kontakter med styrande politiker ingå. Skolnämnden i Solna lägger ner den kommunala Skytteholmsskolan i centrala Solna. Samtidigt etablerar sig Engelska skolan i samma område och med motsvarande kapacitet. Onekligen ser det ut som samplanering. Är det vägen att gå för kommunala politiker, samverkan med den privata sektorn. När politiker pratar om samverkan med privata näringslivet får jag rysningar. Vad uppstår när politiker växer samman med privata aktörer. I brist på namn får beteckningen bli det nya skattefrälset.

Om man ska tro inläggen i media så är professionen enig. Det måste göras ett omtag inom skolan. Riksdagsledamöterna verkar däremot ha hamnat i bakvatten. De är inte alls i takt med tiden. Undersökningar pekar på att det finns en majoritet för att stoppa vinstuttag inom skolan. Men riksdagsledamöterna är av annan åsikt än sina väljare. Väljare de ska representera. De beslutande sitter kvar i ett gammalt tänkande som blivit vederlagt av utfallet. Ett märkligt förhållande som jag har svårt att förstå. Vad beror detta gap mellan väljarna och de valda? Jag ser två möjliga förklaringar.

Den första förklaringen stavas, korruption. Vad vi ser idag är att dörrarna mellan riksdagen och friskoleorganisationer är vidöppna. Politiker kan lämna sina uppdrag och gå vidare i sin karriär inom någon friskola eller deras organisationer. Först driver de på privatiseringen sedan slår de mynt av sina tidigare beslut som politiker och går till en välavlönad plats inom friskolorna. Före detta politiker erbjuder en effektiv lobbyverksamhet då de känner beslutsvägarna och bidrar med vägar in. En märklig win-win situation. I mina ögon finns uppslag för grävande journalister.

En annan linje, lite mer långsökt, plockar jag fram från ett citat från Mona Sahlin. I ett av sina sista tal som politiker sa hon något i stil med “hon aldrig igen vill knacka dörr och mötas av människor som sade: ja, ja vi ska rösta på er trots att vi bor i villa, har jobb och tjänar bra.” Sahlin tycks mena att hon inte vill gå ut tomhänt till denna grupp av väljare. Ska vi kalla den övre medelklass. En viktig grupp. Det är inte bara deras röst som står på spel. De har inflytande, hörs i debatten och deras uppfattning får genomslag på andra grupper. Det är denna grupp som tidigt sätter sina barn i kön till rätt skola. Deras barn ska inte gå i stökiga klasser. Denna grupp blir indirekt valarbetare. Deras intressen måste bevakas.

Skolan är viktig! Vart tar debatten vägen? Hur formerar sig de krafter som ska staka ut vägen för skolans framtid?

Posted in Jämlikhet, marknader | Tagged | Leave a comment

Marknad vs planering

Historien går igen” är ett uttryck som då och då lyfts fram. Likheter finns mellan berättelser ur historien med iakttagelser från samtiden. Skeenden och diskussioner känns igen. När jag på en av mina dagliga promenader lyssnar till en podcast som diskuterar boken “Folkrepubliken Walmart” väcks gamla minnen till liv. Visst känner jag igen debatten där planering ställs mot marknad. Men många decennier har passerat. Den gången tystnade debatten när nyliberalismens marknadsfundamentalister tog ett stadigt grepp om agendan.

Walmart är ett amerikanskt jätteföretag. Enligt Wikipedia har varuhuskedjan 11300 butiker fördelade i 27 länder. Antalet anställda är 2,2 miljoner. Deras omsättning är i storleksordningen som motsvarar Sveriges BNP. Med andra ord tillhör Walmart de stora globala jättarna, fullt jämförbar med många länder.

Om den ekonomiska planeringen gick i graven med Sovjetunionens fall 1991 så verkar den komma tillbaka bakvägen via jätteföretag där Walmart är ett utmärkt exempel. En intressant jämförelse görs med en annan stor amerikansk varuhuskedja, Sears. De följde den gängse nyliberala rättesnöret och införde intern konkurrens mellan avdelningarna. Den skulle stärka utvecklingen. Ingen bra strategi skulle det visa sig. Konkurs följde. Hos Walmart finns ingen intern marknad, utan alla jobbar efter en övergripande planering. Med sina logistikkedjor har de tagit planeringen till nästa nivå.

På marknaden är det priset som förmedlar informationen. Med ökad efterfrågan stiger priset och signalerar till producenterna att öka produktionen. Så fungerar modellen som är tänkt att vara en bild av verkligheten. Ett antal årtionden har gått sedan planhushållningsdebatten tystnade. Mycket har hänt. Med den digitala revolutionen har förutsättningen förändrats. Idag finns tillgång till omfattade information, big data, och processorkraft för bearbetningen. Möjligheter som ger planering trumf på hand.

På ett annat sätt har marknaden också avslöjat sina brister. Efterfrågan på en marknad motsvaras av köpkraften, behoven är något annat. Där vi har stora skillnader mellan köpkraft och behov finns öppningar för en planerad lösning. Bostadsmarknaden är ett bra exempel. Det finns behov av billiga bostäder inte minst för de som ska skaffa sig ett första boende. Medan marknaden bygger för de med köpkraft. De som kan betala lite extra.

Har författarna till boken, Phillips och Razworski, fått upp spåret på en ny möjlighet. Kan den offentliga sektorn plocka upp tråden och ersätta NPM med ett nytt sätt att hantera sin verksamhet.

Hos mig väckte podden minnen från en gammal debatt men skapade också tillräckligt intresse för att sätta upp boken på min att läsa lista.

Posted in Historia, Organisation, Uncategorized | Leave a comment