Jag sitter på pallen intill ytterdörren. Det kräver en stunds förberedelse, koncentration, för att nå hela vägen ner till skorna. De ska knytas. Inget är självklart längre. Men de dagliga promenaderna tillhör fortfarande de dagliga aktiviteterna även om de blivit kortare. Tiden sätter orubbliga spår. Årstidernas återkommande växlingar kan man däremot lita på. De ligger fast. Så här års är utomhustermometern stadigt förankrad på plussidan. Snön är borta på mina upptrampade promenadvägar, så stavarna blir kvar i hallen.
Jag styr stegen upp mot IKSU-hallen, en av de vanliga rundorna. I uppförsbacken innan jag får syn på hallen höjs andningsfrekvensen. Promenadtakten sänks automatiskt. Jag får försöka koppla bort ansträngningen genom att styra tankarna i en annan riktning. Det är nu många år sedan jag gjorde bekantskap med Vilhelm Mobergs romaner. Något i hans texter var skrämmande, de skildrade skeenden över generationer, tidens oupphörliga rörelse och livets ändlighet. För några månader sedan var det dags att förnya bekantskapen med Mobergs texter. Denna gång i form av filmatiseringen av hans roman “Din stund på jorden!” som finns på SVT Play öppet arkiv, en serie i fem delar.
Berättarjaget i serien är svenskamerikanen Albert Carlsson. Han befinner sig i Kalifornien vid Stilla Havets kust där han gör ett slags bokslut över sitt liv. Medan han från sitt fönster ser vågornas eviga rörelse återvänder han ofta i tankarna till sin äldre broder Sigfrid. Han som så gärna ville leva men dog ung. Det är också Sigfrid som får uttala de smått magiska meningarna
Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!
En uppmaning som kräver eftertanke.
Om Mobergs uppmaning pekar på individens ansvar för valet av livsbana så är insikten från dagens corona-epedemi ett bra komplement. I dagens nätverkssamhälle är vi alla sammanlänkade, beroende av varandra. Virusets spridning ger oss insikten att vi är osynligt kopplade till varandra.
När jag passerar polishögskolans nybyggda lokaler väcks jag ur mina tankar av några kraftiga rop. Elever vid skolan tränar utomhus på handfasta ingripanden. Ett tecken i tiden. Vad finns runt hörnet när alla inte har samma möjligheter, skolsegregationen skenar. Vad händer när vissa pekas ut “de hör inte hit”. Klimatet hårdnar. Men det är inte bara politikernas ansvar utan vi andra är också delaktiga. Det är vi som förser politiker med makt. Jag ökar takten. Eftermiddagskaffet får bli promenadens belöning.