Valår

Ett nytt valår närmar sig. Då vi alla genom vår röst får möjlighet visa vilket samhälle vi tror på. Jag måste erkänna att dagens politiska situation är ett mysterium för mig. En regering som ska genomföra andra partiers politik. Övergripande som budget eller med en överenskommelse i 73 detaljerade punkter. Gamla skiljelinjer suddas ut. Vad röster vi på när allt i efterhand verkar vara förhandlingsbart. Den väg väljarsympatierna tagit det senaste decenniet är ännu svårare att förstå. Kantringen mot det auktoritära skrämmer. Var finns grogrunden? När de egna orsakssambanden saknas får jag söka efter förklaringar på annat håll. Var finns en trovärdigt beskrivning av sammanhangen.

Första försöket att hitta en förklaring är boken “Det svenska missnöjet” av Johanna Lindell och Lisa Pelling. Redan i titeln presenteras utgångspunkten. Det finns ett utbrett missnöje med utvecklingen. Efterkrigstidens optimism med stegvisa och positiva reformer har ersatts av en hopplöshet. Många har blivit förlorare i en globaliserad värld. Utvecklingen går i fel riktning. Missnöjet har en materialistisk grund. Samhällsservice försämras eller dras in för alla som inte bor i storstäderna. Sjuka och arbetslösa möter misstro istället för trygghet. Det finns en hopplöshet inför vardagsproblemen och en oro inför framtiden. Politiker tar inte problemen på allvar, de har ett annat perspektiv. Avståndet mellan de valda och väljarnas verklighet är stort. I detta vakuum har den enkla förklaring, utpekandet av en syndabock, fått fäste. Vardagsproblemen då tryggheten försämras har kommit att förknippas med invandrarna. Den verkliga orsaken, politiken som avvecklat samhällsservice och skyddsnät, går fri.

Men det finns också en förklaringsmodell utifrån idealistiskt grund. Det är inte ekonomin utan ursprung, språk, värderingar som utgör det gemensamma, det som håller oss samman. En identitet som förenar och pekar ut de andra, de som avviker, de som inte hör hit. Det finns en nationell gemenskap som är övergripande. Grundläggande och överordnat övriga skiljelinjer. Träffande beskrivit som kulturkriget.

Den första förklaringen pekar på en falsk förklaringsmodell som fått fotfäste medan den andra målar upp en hotbild som måste bekämpas och som fått gehör. Men låt oss vrida på perspektivet. Ett minne från mina studier av sociologi har etsat sig fast. En praktisk undersökning av sympatier. Den stora klassen delades in i smågrupper. Varje grupp blev tilldelade frågeställningar de skulle försvara. Efter överläggning inom grupperna skulle en representant utses. Hen skulle sedan ta diskussionen med representanterna för de övriga grupperna. Vi övriga skulle lyssna och vid olika tidpunkter lämna in vår bedömning av argumentationen. Till en början höll min grupps representant låg profil men ju längre diskussionen pågick övergick initiativet till honom. Detta avspeglades också tydligt i sympatierna. Naturligtvis från min grupp men också från de andra grupperna. Dominans skapar anhängare. Frågeställningarna som diskuterades finns inte kvar i minnet, men de är av sekundär betydelse. Ledarskap får en självständig betydelse oberoende av ämne som avhandlas. Översätter vi insikten till dagens politiska situation har den som dominerar diskussionen en klar fördel. Den politiker som tillåts bestämma agendan får sympatierna.

This entry was posted in Demokrati. Bookmark the permalink.