Framför mig har jag ett fönster ut mot föreningens parkering. En granne som jag varken känner till namn eller utseende försöker få bort snö och is från sin bil. Termometern visar på minusgrader. Ännu får vi uppleva vinterdagar även om de numera kommer först i december. Framför mig har jag också ett annat fönster. Skärmen på min dator utgör fönstret mot den värld som ligger utanför min direkta vardag. Den får ge svar på frågan vad som händer, ge fingervisningar vart vi är på väg. Min far läste dagstidningen och hans stund med radions nyheter var helig. I samma anda sitter jag framför skärmen. Finns det en nyfikenhet som går i arv.
I dagens fundering är det skolan som fångat mitt intresse. Vart är den på väg? Läraren Filippa Mannerheims artikel i Expressen verkar ha fått igång debatten på allvar. Vittnesmålen från de som arbetar inom skolan tyder på att situationen behöver ändras. I marknadsexperimentet inom skolområdet har Sverige gått längst ut på skalan och stannar också envist kvar när andra länder överger spåret. Sedan Chile 2016 avskaffade möjligheten för vinstsyftande skolor är Sverige ensam i världen om att tillåta ett sådant system.
Det är nu snart trettio år sedan riksdagen tog beslutet att skolorna skulle ut på marknaden. Då handlade argumenteringen om effektivitet och frihet. Konkurrens skulle skapa effektiviseringar. Det fria skolvalet skulle flytta beslut till elever och deras föräldrar. Ge större valfrihet. Skolpengen var tekniken med vars hjälp förändringen kunde genomföras.
Nu börjar utfallet bli allt tydligare. Pisaundersökningarna slog larm, kunskapsnivåns utveckling pekade tydligt i en negativ riktning. Marknadsmekanismerna skulle se till att dåliga skolar rensas ut. Förvisso gick John Bauer koncernen i konkurs för ett antal år sedan. Med resultatet att elva tusen elever stod utan skola. Var det tänkt att dessa elever skulle offras på marknadens altare? Nu har de flesta privata aktörer inom skolområdet lärt sig den rätta affärsmodellen. Med riktad marknadsföring mot lättundervisade och självgående elever kan lärartätheten begränsas. De utnyttjar allmänna sportanläggningar och bibliotek för att minimera lokalkostnaden. När sedan kommunerna står där med elevunderlaget som kräver mer och behöver få tillskott i resurstilldelningen så ska också friskolorna få samma ökning av skolpengen. Segregering är själva poängen.
I affärsmodellen verkar också goda kontakter med styrande politiker ingå. Skolnämnden i Solna lägger ner den kommunala Skytteholmsskolan i centrala Solna. Samtidigt etablerar sig Engelska skolan i samma område och med motsvarande kapacitet. Onekligen ser det ut som samplanering. Är det vägen att gå för kommunala politiker, samverkan med den privata sektorn. När politiker pratar om samverkan med privata näringslivet får jag rysningar. Vad uppstår när politiker växer samman med privata aktörer. I brist på namn får beteckningen bli det nya skattefrälset.
Om man ska tro inläggen i media så är professionen enig. Det måste göras ett omtag inom skolan. Riksdagsledamöterna verkar däremot ha hamnat i bakvatten. De är inte alls i takt med tiden. Undersökningar pekar på att det finns en majoritet för att stoppa vinstuttag inom skolan. Men riksdagsledamöterna är av annan åsikt än sina väljare. Väljare de ska representera. De beslutande sitter kvar i ett gammalt tänkande som blivit vederlagt av utfallet. Ett märkligt förhållande som jag har svårt att förstå. Vad beror detta gap mellan väljarna och de valda? Jag ser två möjliga förklaringar.
Den första förklaringen stavas, korruption. Vad vi ser idag är att dörrarna mellan riksdagen och friskoleorganisationer är vidöppna. Politiker kan lämna sina uppdrag och gå vidare i sin karriär inom någon friskola eller deras organisationer. Först driver de på privatiseringen sedan slår de mynt av sina tidigare beslut som politiker och går till en välavlönad plats inom friskolorna. Före detta politiker erbjuder en effektiv lobbyverksamhet då de känner beslutsvägarna och bidrar med vägar in. En märklig win-win situation. I mina ögon finns uppslag för grävande journalister.
En annan linje, lite mer långsökt, plockar jag fram från ett citat från Mona Sahlin. I ett av sina sista tal som politiker sa hon något i stil med “hon aldrig igen vill knacka dörr och mötas av människor som sade: ja, ja vi ska rösta på er trots att vi bor i villa, har jobb och tjänar bra.” Sahlin tycks mena att hon inte vill gå ut tomhänt till denna grupp av väljare. Ska vi kalla den övre medelklass. En viktig grupp. Det är inte bara deras röst som står på spel. De har inflytande, hörs i debatten och deras uppfattning får genomslag på andra grupper. Det är denna grupp som tidigt sätter sina barn i kön till rätt skola. Deras barn ska inte gå i stökiga klasser. Denna grupp blir indirekt valarbetare. Deras intressen måste bevakas.
Skolan är viktig! Vart tar debatten vägen? Hur formerar sig de krafter som ska staka ut vägen för skolans framtid?