Solidaritet är ett ord som satts på undantag de senaste årtiondena. Det har tappat sin klang och fått ge vika för ord som individualism och konkurrens. Även om solidaritet nästan helt försvunnit från samhällsdebatten finns ordets innehåll kvar som en hörnpelare i samhällsbygget. Hur står det till med solidariteten, går den att mäta? Ett sätt att visualisera begreppet är genom ett antal cirklar som omsluter varandra.
Den innersta kärnan är egot, självbevarelsedriften. Solidariteten med sig själv. Både självklar och nödvändig. Men det finns något utanför. De som blundar och inte sätter in sitt egenintresse i ett större sammanhang ses som egoister. Ytterligheten stämplas som psykopater.
Nästa cirkel är familjen, släkten. Visst känner vi en speciell samhörighet med de som vi delar gener med. Släktdrag som ger igenkännande. En samhörighet som innebär att vi bryr oss lite extra. Känner solidaritet. Men ska solidariteten stanna här? När man håller hårt på gränsen utåt innebär det problem. Ett tydligt exempel är maffian. Den har sitt ursprung i familjen med ett familjeöverhuvud, gudfader, i toppen. Stenhårda regler. Krav på på intern sammanhållning och ingen som helst kompromissvilja och solidaritet utåt.
Det går också att betrakta arbetsplatsen som en egen cirkel. Vi tillbringar många timmar tillsammans med arbetskamrater. En speciell gemensamhetskänsla byggs upp. Den har fått ett eget namn, företagsanda. Här finns dock en balansgång. Å ena sidan finns tendenser att bryta denna samhörighet med att utsätta vissa delar inom företaget för extern konkurrens eller att införa individuella belöningssystem. Andra sidan av myntet är när det externa, kunderna, ska snärjas. Kundnyttan ersätts med maximering av intäkterna från kunden.
Beroende på intresse så finns även andra cirklar av solidaritet. Den idrottsintresserade har sitt favoritlag. Ett lag som följs i såväl med som motgång. Tappar vi bort att det finns något utanför finns risken att det går överstyr. Fotbollshuliganer är ett känt exempel. De vill visa sin solidaritet med det egna laget och är beredd att till och med slåss för lagets färger. Uppgörelser som kan eskalera till en kamp på liv och död.
Etnicitet har fått stort genomslag i samhällsdebatten. Solidaritet till den egna folkgruppen. Hur ska vi ha det? Ska vi stänga våra gränser eller ska vi fråga oss varför människor är beredda att lämna sina hem och söka sig något nytt? Går vi tillbaka några generationer har de flesta av oss förfäder som sparade ihop till en dyr båtbiljetten och gav sig iväg på en lång, mödosam och oviss färd västerut. Varför tog de beslutet? Riktar vi blicken framåt så står vi inför massiva folkvandringar enligt klimatforskare. Delar av nu tätbebyggda områden blir obeboeliga genom bristen på vatten, en smygande temperaturhöjning eller stigande havsnivå. Ska vi stänga av vår solidaritet för de som ligger utanför den egna etniska gruppen. Vilket innehåll ger vi mänskliga rättigheter? Resonemang med uppdelning i vi och dom är förödande. Då styr vi in på en väg som i förlängningen leder till krig. Mänsklighetens självförvållade lidande.
Ska solidariteten sträcka sig utanför mänskligheten? Ja om vi vill ha ett hållbart samhälle måste också naturen ingå i solidaritetens cirklar. Solidariteten får ej begränsas. Då hamnar vi i konflikter och våld. Låt solidariteten sprida sig som ringarna på vattnet.