Spotify

Sagan om Spotify fascinerar. Uppstickaren som står i centrum när en bransch förändras. På Netflix finns serien “The playlist”. Ingen dokumentär utan en dramatisering om deras förvandling från vision till dominant aktör. Serien har inspirerats av boken “Spotify inifrån”. Nu när jag sett alla sex delarna så lockar det fram några reflektioner.

Först har vi seriens struktur med “rollfördelningen“. Varje del tar sin utgångspunkt från en person och följer förloppet utifrån dennes perspektiv. I första delen är det Daniel Ek som står i förgrunden. Han som personifierat Spotify. Han med visionen, göra musiken tillgänglig för alla, bara ett knapptryck bort. Därefter får vi följa Per Sundin, företagsledaren som representerar musikbranschen som håller på att förändras. Företag som riskerar att köras över när förändringens vindar blåser. Tredje avsnittet är baserat på juristen Petra Hansson. Där visas att uppstickaren även kan spela spelet på de gamlas villkor. Navigera bland befintliga makthavare. Hitta rätt ingångar, liera sig med personer som kan öppna de rätta dörrarna. I fjärde avsnittet följer vi kodaren Andreas Ehn med hans fokus på tekniken. Ligga i framkant, göra det omöjliga, få uppspelningen att starta utan fördröjning. I femte avsnittet ser vi resan ur Martin Lorentzons perspektiv. Affärsmannen med pengarna och den udda personligheten. Hans grundmurade inställning att inget är omöjligt. Det avslutande avsnittet är ur musikernas perspektiv. De många som har svårt att få det att gå ihop. De som inte tillhör den lilla skara som når toppen.

Uppdelningen, att se på vad som hände ur olika perspektiv känns viktig. Något som kan tillämpas på ett allmänt plan. Jag kan direkt referera till min egen erfarenhet inom databranschen. Visserligen börjar den bli en aning ålderstigen men uppdelningen med synpunkter från olika perspektiv var något jag saknade. Onekligen viktigt för att bygga en helhet. Göra det lättare att hantera interna konflikter. Se brytningspunkten mellan personliga intressen och vad som gagnar organisationen. En aspekt av ledarskap.

Den andra frågeställningen som dyker upp hos mig när jag ser serien är “vad är en marknad“. Den traditionella synen får sig en rejäl törn. Bilden att marknaden är där producent möter konsument och när båda aktörerna kommer överens om priset sker en transaktion. Inte en siffra rätt om man vill beskriva vad som hände med musikbranschen. Musikkonsumenten erbjuds gratis tillgång. Skivbolagen mobiliserar enorma resurser för att försvara sin position. Nätets möjligheter förändrar distributionen i grunden. Transaktioner sker inte mellan konsument och producent av musik utan någon annan stans, mellan andra aktörer. Hur ska det beskrivas när marknadsbilden inte passar in?

En tredje frågeställning som vi får se prov på i serien är “kampen om fördelningen“. Förutom ett fåtal och hyllade artister har de flesta som vill hålla på med sin musik en ständig ekonomisk kamp att få det att rulla runt. De behöver hitta en försörjning. Skivbolagen kämpar med näbbar och klor för att bevaka sina intressen. Deras existens sätts på spel. Naturligtvis mobiliserar de sina resurser. I allt detta finns uppstickaren Spotify som kliver in på arenan och tar för sig. Fördelningen är inte given. Är det aktörernas maktposition som avgör vem som får vad.

Posted in marknader, Strukturomvandling | Leave a comment

Greedflation

Vi har åter fått göra bekantskap med inflationen. SCB:s mått KPI (konsumentprisindex) har skjutit i höjden de senaste månaderna. Till och med över 10 procentenheter på årsbasis. Vi blir varse prisökningen när vi tittar på hyllmärkningen i matvarubutiken. Veckohandlingen gräver djupa hål i hushållskassan. De rödmärkta varorna får allt större uppmärksamhet. En framtvingad reaktion. Inflationen är ingen välkommen gäst. Efter decennier av nästan obefintlig inflation har vi nästan glömt bort dess effekter. Svårigheten att få kompensation i lönekuvertet.

Inflationsspöket blev först synligt när energipriserna skenade. Kriget i Ukraina och tyskarnas beroende av rysk gas riktade uppmärksamheten på försörjningskedjornas internationella karaktär. Beroendet tål inga störningar. Genom överenskommelser om priszoner spreds prischocken till Sverige. Vi har även fått se begränsade spannmålsleveranser från Ukraina som skapat prisrörelser på världsmarknaden. Så långt kan förändringar i priserna förklaras utifrån ett traditionellt resonemang om utbud och efterfrågan. Kriget skapar begränsningar i utbudet, priserna skenar.

Greedflation är ett nytt begrepp som härstammar från debatten i USA. Företag höjer priset på sina produkter trots att de inte har motsvarande högre kostnader. Ett sätt att helt enkelt öka vinsterna. Vi har att göra med giriga företagare därav namnet. I kvartalsrapporter får vi siffror på vilka företag som sett chansen och utnyttjat situationen. De som inte bara kompenserar sig för kostnadsökningar utan också utifrån sin maktposition på marknaden passar på att förstärka sin ställning. Frågan är vem eller vilka som i slutändan sitter med svarte petter och tvingas betala.

Vi får gå flera decennier tillbaka för att hitta inflation på konsumtionsvaror. Däremot har vi vant oss med något som fått namnet tillgångsinflation. Tillgångar som aktier och bostäder har ökat i värde år efter år. Tillgångsinflationen har livligt påhejats av både Riksbanken och de privata bankerna. Riksbanken med dess okrönte kung Stefan Ingves har använt både räntevapnet och stödköp på tillgångsmarknader för att hålla igång värdestegringen. De kommersiella bankerna har skapat pengar genom en skenande utlåning där bostadsmarknaden varit motorn. Nu när räntan tagit rejäla kliv uppåt är det många kalkyler som ställs på huvudet för de med stora bostadslån. Räntekostnaden tar rejäla kliv uppåt samtidigt som värdet på bostaden sjunker. En tickande bomb väntar när lån ska skrivas om till en helt annan räntesats.

Posted in Ekonomi, marknader | Leave a comment

Politikens spelplan

En gång ingen gång, två gånger är en vana.

Ordspråket kan användas för att karaktärisera den svenska politiska situationen. Låt mig förklara vad jag menar. Även om politik sägs vara att vilja så är praktiken förhandlingar och kompromisser. Den senaste överenskommelse har fått namnet “TIDÖAVTALET” efter den plats där det förhandlades fram. Det består av 7 direktiv som utgör grunden för den nya regeringen. Jämför vi med den förra regeringen hade den också ett avtal som satte ramarna för vad som skulle genomföras, “JANUARIÖVERENSKOMMELSEN” eller kort och gott JÖKen. Där var det 73 punkter som specificerade inriktningen på regeringsarbetet. Så långt inga konstigheter. Till politiken hör också kompromisser, en majoritet måste skapas.

Det jag vill lyfta fram är inte heller innehållet i de två avtalen. Det är stor skillnad mellan den nyliberala anda som präglade JÖKen när det jämförs med det nu aktuella avtalet där invandringen fått störst utrymmet. En kommentar kallade det nya avtalet för paradigmskifte. En annan gjorde liknelsen med etnisk rensning. Så innehållet har helt olika utgångspunkter.

Trots olikheten i sak finns en likhet i beslutsfattandet.

Ministären Löfven hade JÖKen som regeringsunderlag. En förhandlingsprodukt där stureplanscentern med sin nyliberala agenda fick ett dominerande utrymme. Lite tillspetsat kan man säga att regeringen med S och MP skulle genomföra centerpolitik. Kompromissen innebar att den av Löfven ledda regeringen blev administratörer eller ska vi kalla det förvaltare av politik som till stor del bestämts av andra. De som inte ingick i regeringen.

Nu är det istället M, KD och L som i sin gemensamma regering ska genomföra en politik där Sverigedemokraterna har dikterat villkoren. Hur blir det med ansvarsfrågan när en regering ska hållas ansvarig inför väljarna för den politik som förs regerar utifrån ett annat partis agenda. Hur blir det med partiet som styr sakpolitiken? Kan de hållas ansvarig när de inte ingår i regeringen. Är inte denna åtskillnad mellan de som bestämmer sakpolitiken och de som formellt ska styra landet på väg att förändra innebörden av demokratin.

Temat att sitta i baksätet och styra sakpolitiken tas ett steg längre i Storbritannien. När Torypartiets ledare Liz Truss lade fram förslaget om ofinansierade skattesänkningar slog finansmarknaden bakut. Det brittiska pundet tappade i värde. För att tillmötesgå marknaden gör premiärminister en U-sväng och backar. Dessutom offras finansministern Kwasi Kwarteng. Efter bara 39 dagar på sin post får han sparken. Hade han inte förankrat beslutet om skattesänkningar med finansmarknadens stora aktörer? Är det politikens ny spelregler? Finansmarknaden kan utifrån sin maktposition lägga in sitt veto när regeringen presenterar sina sakförslag?

Posted in Demokrati | Leave a comment