En gång ingen gång, två gånger är en vana.
Ordspråket kan användas för att karaktärisera den svenska politiska situationen. Låt mig förklara vad jag menar. Även om politik sägs vara att vilja så är praktiken förhandlingar och kompromisser. Den senaste överenskommelse har fått namnet “TIDÖAVTALET” efter den plats där det förhandlades fram. Det består av 7 direktiv som utgör grunden för den nya regeringen. Jämför vi med den förra regeringen hade den också ett avtal som satte ramarna för vad som skulle genomföras, “JANUARIÖVERENSKOMMELSEN” eller kort och gott JÖKen. Där var det 73 punkter som specificerade inriktningen på regeringsarbetet. Så långt inga konstigheter. Till politiken hör också kompromisser, en majoritet måste skapas.
Det jag vill lyfta fram är inte heller innehållet i de två avtalen. Det är stor skillnad mellan den nyliberala anda som präglade JÖKen när det jämförs med det nu aktuella avtalet där invandringen fått störst utrymmet. En kommentar kallade det nya avtalet för paradigmskifte. En annan gjorde liknelsen med etnisk rensning. Så innehållet har helt olika utgångspunkter.
Trots olikheten i sak finns en likhet i beslutsfattandet.
Ministären Löfven hade JÖKen som regeringsunderlag. En förhandlingsprodukt där stureplanscentern med sin nyliberala agenda fick ett dominerande utrymme. Lite tillspetsat kan man säga att regeringen med S och MP skulle genomföra centerpolitik. Kompromissen innebar att den av Löfven ledda regeringen blev administratörer eller ska vi kalla det förvaltare av politik som till stor del bestämts av andra. De som inte ingick i regeringen.
Nu är det istället M, KD och L som i sin gemensamma regering ska genomföra en politik där Sverigedemokraterna har dikterat villkoren. Hur blir det med ansvarsfrågan när en regering ska hållas ansvarig inför väljarna för den politik som förs regerar utifrån ett annat partis agenda. Hur blir det med partiet som styr sakpolitiken? Kan de hållas ansvarig när de inte ingår i regeringen. Är inte denna åtskillnad mellan de som bestämmer sakpolitiken och de som formellt ska styra landet på väg att förändra innebörden av demokratin.
Temat att sitta i baksätet och styra sakpolitiken tas ett steg längre i Storbritannien. När Torypartiets ledare Liz Truss lade fram förslaget om ofinansierade skattesänkningar slog finansmarknaden bakut. Det brittiska pundet tappade i värde. För att tillmötesgå marknaden gör premiärminister en U-sväng och backar. Dessutom offras finansministern Kwasi Kwarteng. Efter bara 39 dagar på sin post får han sparken. Hade han inte förankrat beslutet om skattesänkningar med finansmarknadens stora aktörer? Är det politikens ny spelregler? Finansmarknaden kan utifrån sin maktposition lägga in sitt veto när regeringen presenterar sina sakförslag?