I många kommentarer till det svenska valet kan vi läsa “valet blev en rysare”. Jämt in i det sista mellan de på förhand utpekade alternativen. När alla röster är räknade har det blåbruna blocket tre mandats övervikt. Valets stora vinnare är SD. De passerar moderaterna i storleksordning och blir därmed störst i sitt block.
Hur ska man se på valutgången?
Finns det ett utbrett missnöje? Missnöje med samhällsutvecklingen, framtidstron saknas. Missnöje med politiken, besluten gynnar de redan rika. Missnöje med politikerna som utnyttjar sin position för egen vinning. Välfärdens privatisering har öppnat upp för väl synlig korruption. I vissa valkretsar får lokala partier stor framgång. De fångar upp ett missnöje som de traditionella partierna missat. Lågt valdeltagande kan också ses som en missnöjesyttring. Andelen röstande sjönk från 87,18 till 83,8. Ett tecken på att allt fler misstror politikens möjligheter. Hos de som röstat tar sig missnöjet uttryck mot det bestående. Vad som kommer istället är av sekundär betydelse. Missnöjesspåret kan inte avfärdas.
Valdebatten har ekat tom på reformer. Däremot har de vitsiga utspelen duggat tätt. Skapa rubriker och plocka poäng verkar vara valstrategernas huvuduppgift. Visa vad det kostar att fylla tanken på en Volvo eller vifta med en falukorv där priset ökat. Försöken att vara vitsig eldar på missnöjet men var finns reformer som gör skillnad. Istället för reformer har debatten fokuserat på skjutningar. Leif GWPersson har en poäng när han påvisar att de som berörs utgör en väldigt liten andel av befolkningen. Däremot är skolan, bostadsmarknaden, vården frågor som berör alla. Miljöfrågan är på sikt helt avgörande.
Ytterligare en tråd till valets underliggande strömningar är uppdelningen i vi och dom. Vikten av grupptillhörighet underskattas ofta. Vi kan offra mycket för att tillhöra vi:et. När ett parti köper reklamplats och målar en tunnelbanevagn i partiets färger för att därefter twittra om en enkel till Kabul är budskapet tydligt. En del av tunnelbanans folk hör inte hit. De tillhör inte vi:et, de ska förvisas.
De blåbruna har tre mandats övervikt. Stabilt, nja om två liberaler byter sida faller majoriteten. Liberalerna har av tradition svårt med partipiskan när ledningens vägval är ifrågasatt. Vad innebär det att centerledaren Annie Lööf avgår? Kommer hennes benhårda linje mot SD att omprövas. Blir den nya ledningens huvuduppgift att hitta ett sätt att byta fot. En mörk skugga över valutgången är vad som finns i förlängningen av vi och dom argumentationen. Vem blir de nya som inte tillhör vi:et när invandrarfrågan får sin slutliga lösning. Blir det journalister, eller snarare journalister med felaktiga åsikter som får inta de icke önskvärdas plats. Uttalanden som journalistrugby är illavarslande.